Gunnars sista hälsning

Allt har en början och allt har ett slut. Vi föds och vi dör och där emellan lever vi det som vi kallar för livet.

Att leva är på sätt och vis att vänta och i väntan fyller vi dagarna med väsentligheter.

För vissa svämmar det över, ibland räcker tiden inte till.

För andra sinar så småningom upplevelserna, nära och kära försvinner och det finns bara väntan kvar. För de allra flesta är det ett led i livets gång, för vissa blir det en sorg större än allt annat.

Föreståndarinnan på äldreboendet var upprörd och började redogöra för händelsen så fort vi steg ur polisbilen. Vi hade redan fått en del förhandsuppgifter och var införstådda med vad som hade hänt men vi behövde ytterligare information.

Klockan var 05.00 denna högsommarmorgon och två timmar återstod av mitt arbetspass. Natten hade varit lång och jag kände mig inte tillräckligt fokuserad för att ta emot alla uppgifter angående händelsen om Gunnar och Elna.

Jag sneglade bedjande på min kollega som tog initiativet till ett första förhör. Jag gick istället in på Gunnars rum och stängde dörren bakom mig.
Hallen var mörk och luften kändes kvav och instängd. Det luktade rester av gammalt kaffe och cigarettrök som hade andats ut en sista gång.

En egendomlig tystnad hade sänkt sig över rummet. Det enda som hördes var ljudet från tiden som tickade taktfullt från det gamla vägguret i hallen. Intill hängde en tavla föreställande ett släktträd. Tavlan hängde på sned och jag rättade till den samtidigt som jag oundvikligen fick en överblick av familjekonstellationen. I släktträdets krona fanns fotografier på föräldrar i olika led och i mitten fanns en bild på vad jag antog var en yngre Gunnar och hans Elna.

Nedanför gapade trädets övriga grenar tomma, som ett halvvisset fruktträd, grått och livlöst. Det saknades bilder på barn och barnbarn i parets led och jag undrade om det hade varit ett medvetet val eller av naturen förfärligt nog förutbestämt. Jag undrade hur stor deras längtan i så fall hade varit och jag förstod på sätt och vis ännu bättre varför jag var där.

Jag hade fått förklarat för mig att paret Elna och Gunnar hade bott i samma rum på äldreboendet sedan de kom dit för sju år sedan. Den sista tiden hade Elna blivit alltmer glömsk och en dag hade hon inte längre känt igen Gunnar, hon hade glömt bort vem han var. Gunnar som hade funnits vid hennes sida i ett helt liv hade plötsligt blivit en främling för henne och hon hade tyckt att det var obehagligt att vakna upp bredvid en man hon inte längre visste namnet på.

I hennes ögon hade lycka bytts mot sorg då hon pratade om sin man som den enda och stora kärleken men att han nu inte längre fanns. Det hade gjort henne ledsen och rädd och det hade hon berättat för främlingen som ibland med högljudd röst försökte övertyga henne att han fanns ju där, precis rakt framför henne!

Föreståndarinnan på äldreboendet hade föreslagit en förflyttning av Elna och till Gunnars stora förtvivlan skulle hon på det sättet försvinna ur hans liv för alltid. På platsen där Elna hade haft sin säng fanns nu bara det solblekta golvet kvar. Några dammtussar dansade vilset fram och tillbaka tills jag öppnade balkongdörren intill och lät vinden göra sitt.

På en byrå skvallrade gulnade bilder från förr om lycka och djup kärlek mellan paret. Den ständiga beröringen, hand i hand och deras blickar, där mötet avslöjade att det alltid hade varit på riktigt. Det är beundransvärt hur kärleken kan bli livslång mellan två som har bestämt sig för ett vi.

Viljan att inte vara utan varandra, denna strävsamma livsresa i tvåsamhet från unga förälskades år ända till ålderdomens villkorslösa.

Tills kärleken skiljer oss åt... Så hade Gunnar avslutat sitt brev och det berörde mig djupt. I brevet förklarade han att han inte längre klarade av att leva utan henne. Att inte få känna hennes närhet, höra hennes trygga andetag om natten, att inte få vakna intill henne eller höra henne säga hans namn. Att inte vilja släppa sin älskades hand om natten av rädsla för att det skulle kunna vara den sista. All sin kärlek och ouppnåeliga längtan efter förr hade han beskrivit i brevet där bläcket var format i svårlästa bokstäver och som en efter en alltmer sluttade utanför papprets linjerade rad.

Ett avskedsbrev öppet för vem som än ville läsa men ägnat till en kvinna där minnet svek och som aldrig skulle förstå innebörden. Bredvid låg en tom tablettburk.

Rummet där livet hade funnits var ljust och trivsamt. Morgonsolens strålar hade trängt igenom de skira gardinerna och en strimma solljus letade sig fram till fåtöljen där Gunnar satt. Jag satte mig bredvid honom och lade min varma hand på hans nu så svala.

Det vilar något sällsamt över döden. Det blir alldeles särskilt stilla men på ett fridfullt sätt, lika svårt att förklara som att förstå. Känslan av det fridfulla sänker sig ofta över stunden så uttryckssfull och genuin.

Kanske beror det på att det omgivande just där och då fortfarande är fyllt av någons sista andetag, kanske är det på grund av respekt inför det definitiva i att allt har en början och allt har ett slut. Samtidigt, när någon väljer döden så kommer man sällan till ro över de obesvarade frågorna om varför. Gunnar hade inte lämnat några obesvarade frågor om varför. Denna gången kunde jag trots allt förstå.