"Gänglivet var misär"

De hörde knackningen direkt. I flera år hade Simons mamma, lillasyster och storasyster varit vaksamma om någon skulle komma. Nu stod de utanför dörren. Mamma Lora, 1.65 meter lång, öppnade och stod öga mot öga mot en kraftig man i skinnväst. Han behövde inte ens hota henne för att komma in, det räckte med hans blick.

På ovanvåningen kortslöts Simons hjärna. Han hade ingenstans att fly, så istället störtade han ner för trappan, in i köket, slet fram en kökskniv ur en låda och höll mot sin egen hals.

Simons lillasyster grät, mamman vädjade att han skulle släppa kniven. Själv kände Simon att han hellre ville dö, än att tvingas följa med gängledaren. Till slut hade han inget annat val än att följa med mannen i skinnväst. ”Mamma, jag hoppas jag dör nu. Jag orkar inte mer”, grät Simon. När Lora såg honom gå ut genom ytterdörren, visste hon inte om han någonsin skulle komma tillbaka.

Som barn var Simon eftertänksam och snäll. En liten Tjuren Ferdinand. När pappa slog mamma var det Simons smala lågstadiearmar som försökte hindra honom. Han försökte skydda både henne, sin storasyster och sin autistiska lillasyster. En alkoholiserad styvpappa kom in i bilden, och han slog han också.

I skolan sade barnen att Simon var en ”jävla dampunge”, men ingen frågade
varför. Istället byggde de en skiljevägg i klassrummet och där bakom fick han sitta. Problemet löst. När Simon var 11 år sade styvpappan åt honom att han skulle ta med insmugglat, billigt vitt vin i tetrapak från Tyskland och sälja på skolgården. Det var då allt började, skulle Simon inse många år senare. Den dagen började hans kriminella bana, som gjorde att både  han själv och hans mamma höll på att gå under.

I vanliga fall är det svårt att komma in i ett gäng. Du måste börja med att springa ärenden, visa vad du går för, göra småjobb som att sälja narkotika eller förvara vapen och sedan arbeta dig längre och längre upp i hierarkin. Visa dig tuff och hård, att du aldrig backar, och är lojal in i döden.

Det är en process som kan ta flera år men i Simons fall var det inte så. Han var så gränslös och våldsam och ökänd i sin hemstad att han blev handplockad av ett gäng. De såg att han vågade slåss. ”Honom ska vi ha!”.

I början var Simon rädd men i gänget fick han för första gången i sitt liv höra till. Han fick en identitet, gemenskap, adrenalin och bröder. Framför allt fick han uppskattning för det han gjorde och blev bäst på att vara sämst. Gänget brukade filma varje gång de misshandlade någon och efteråt satt de och tittade tillsammans. Kommenterade och recenserade. Bäst av allt var när Simon var i bild, då kände han sig sedd. ”Det där var brutalt! Vi är stolta över dig.” Det blev grövre och grövre. Hans konsekvenstänkande var avstängt i flera år och skulle något tvivel leta sig in, mitt bland alla utpressningar och knivbråk, hjälpte knarket direkt.

Narkotikan var det enda som fick honom att glömma sina problem, då kände han sig fri. Då kunde han glömma styvpappan som ringde och mordhotade hans mamma om hon inte kom tillbaka till honom, glömma att de trängde in sig i en smutsig liten lägenhet eller på kvinnojourer för att han inte skulle hitta dem, glömma att hans mamma var så deprimerad att hon knappt orkade gå upp ur sängen. Glömma att hon gång på gång gick tillbaka till mannen som Simon hatade.

17 år gammal jobbade Simon på ett kafé som i själva verket var en slags knarkcentral. En dag när han skulle stänga för kvällen blev han uppträngd mot en vägg. Polisen hade kommit för en kontroll men de tog inget urinprov på Simon. De kontrollerade inte heller hans bostad, där det fanns vapen. Simon, som först blev spak när poliserna kom, lärde sig att han kunde komma undan.

I efterhand har han tänkt att någon borde ha tagit honom tidigare och inte köpt alla förklaringar när han påtänd sade att det var ”en engångshändelse”. Att insatserna måste sättas in tidigt, tidigt, redan i dagisåldern. Istället fortsatte han på sitt sluttande plan och gick in i ett gravt missbruk som eskalerade i takt med hans kriminalitet.

Simon tyckte han var störst, bäst och vackrast och det kunde räcka med att någon tittade på honom på fel sätt, för att han skulle se rött och sänka den andre. Om någon försökte skämta med honom svarade han med nävarna. När Expressen listade de farligaste gängmedlemmarna var Simon med. Han kände sig stolt. Simons våldsamhet var inte bara ett sätt att få utlopp för tryckkokaren inombords, den försörjde familjen också eftersom han fick en viss procent på varje summa som han utpressade i gängets namn, det kunde vara 50 000 eller 100 000 kronor.

Mamma Lora var för nedbruten för att jobba och hade kronofogden efter sig, och Simons pengar från hot, knark- och vapenaffärer kom väl till pass. Han såg det som ett sätt att överleva. Lora tyckte inte om det, men köpte hans förklaringar om att alla prylar som låg hemma tillhörde hans kompisar.

När Simon var 21 år gammal hade han levt i gängvärlden hela sin tonårstid. Medan andra jämnåriga slutförde skolan, skaffade sig riktiga jobb och bostäder, visste han själv ingen annan värld än den som går ut på att dö eller dödas. Han gjorde allt som gänget bad honom om, hade inga spärrar.

De hamnade i krig med ett annat gäng och det blev tjafs internt. Simon såg på nära håll hur hans så kallade bröder svek och angav varandra. Lojaliteten var bortblåst, allt kändes bara falskt. Själv var han helt slut mentalt och orkade inte längre. Ville hoppa av. Men vart skulle han ta vägen? I hans telefonbok fanns bara kriminella: gängmedlemmar, knarkhandlare och vapenhandlare. Inte en enda riktig vän.

Simon gick på metamfetamin, en så stark drog att mindre än en tesked räcker. Effekten är lynnig, du kan lika gärna känna dig ångestfri och upprymd, som förvirrad och aggressiv. Dessutom är den lätt att överdosera. Simon visste allt det där och på slutet tog han medvetet så stora doser som möjligt i hopp om att aldrig vakna upp igen. En gång hittade hans lillasyster honom hemma på golvet, i sina egna spyor. ”Mamma, det är något med Simon. Han andas inte.” En annan gång räddade Simons storasyster honom ur en hängsnara.

Nu var Simon borta långa perioder. Han sov hos kompisar, i gängets lokal, eller var vaken flera dygn i sträck. Jaga pengar. Jaga nya droger. Mamma Lora hade börjat förlika sig med tanken på att han kunde dö. Det fanns i hennes mentala beredskap. När hon borstade håret hamnade stora sjok på golvet. Hon tappade sitt hår.

Simon såg hur dåligt hans mamma mådde och anklagade sig själv. Skuldkänslorna dövade han med ännu mera metamfetamin. Vid det här laget hade han redan några domar på sig och satt – ännu en gång – i häkte. Han ville inte bli utsläppt. Världen utanför var bara hotfull och i cellen skrev han ett brev till sin mamma om att han ville hoppa av. Det ordnades så att gängets president kom hem till henne för att bestämma hur det kunde ske under ordnade former, hur kan kunde lämna i good standing som det kallas.

Gängledaren tömde bostaden på alla kläder, emblem, skyddsvästar och andra prylar som var associerade till gänget och mamman betalade honom 60 000 kronor i avhopparavgift. ”Är jag fri nu?” frågade Simon som hade blivit utsläppt ur häktet. När gängledaren svarade ”ja”, sjönk han ner på knä på golvet i hallen och grät.

Simon trodde att mardrömmen var över och han började planera för ett nytt liv.

I fotboja började han diska tallrikar i ett storkök men snart började gängmedlemmarna ringa igen. Ryktet hade gått att han klarade att betala avhopparavgiften – då måste det ju finnas mer pengar! De började mjölka honom, påstod att han var skyldig 25 000 kronor till, och Simon och hans mamma betalade i hopp om att det var sista gången. Det var deras stora misstag. Idag har mamman en hel bärkasse hemma full av handskrivna lappar med påstådda skulder. Lora tog lån och när ingen längre ville hjälpa henne fick släktingar och vänner ställa upp. Simons storasyster ställde in sitt eget bröllop och gav alla sina besparingar, 150 000 kronor, till gänget.

Varje gång de var nära, påstod gänget att det uppstått nya skulder. Och nya räntor. Till slut hade Simon familj betalat mer än 600 000 kronor. Lora levde på existensminimum, trots att hon skaffat dubbla heltidsjobb.

Skammen höll på att dränka Simon så han stack hemifrån för att ta livet av sig med metamfetamin. Alla skulle få det bättre utan honom, tänkte han. Han bara sårade allt och alla. Om han dog, skulle gänget lämna hans familj i fred. Det fanns ingen annan utväg. Simon förhalade en indrivning och bestämde ett datum för att dö. Men ännu en gång vaknade han upp i sina spyor – och mobilen ringde. Det var gänget.

Utan någon plan satte han sig i en bil och började köra till sin styvpappa som bodde i en annan stad. Där och då fanns det inget annat val. Lora ringde: ”Kom tillbaka! Vi löser det!” Simon svarade: ”Nej, jag kommer inte hem igen. De kommer alltid tillbaka.”

Men Simon hamnade inte hos styvpappan som han hatade, han flydde utomlands för att bo hos sin biologiska pappa som han inte sett under hela sitt vuxna liv. Pappans bror, som var polis, förbjöd honom. Pappan var alldeles för psykiskt sjuk. Istället hamnade Simon ensam i det främmande landet i en liten lägenhet som låg bredvid en soptipp. När vinden låg på trängde sig stanken in genom hans fönster. Där isolerade han sig i tre år, i landsflykt. Mobilen slängde han och alla kontakter med Sverige var brutna.

När drogerna gick ur kroppen drog paranoian in och han vågade inte gå ut mer än för att handla mat. Glädjen över att ha sluppit ur fängelset var borta. Hoppet om ett nytt liv också.

Hemma i Sverige blev Lora febril. Hon ringde runt till alla som kunde tänkas hjälpa dem. Funderade var hon kunde föra sin son i säkerhet och försökte med socialtjänsten i Haparanda. Men det blev avslag på avslag. Ingen ville ta emot en farlig kriminell som dessutom hade en dödsdom över sig.

Dessutom måste man vara folkbokförd på orten för att socialtjänsten ska hjälpa till. ”Om din son har en hotbild får ni kontakta polis”. I Simons ögon var det som att skriva under sin egen avrättning. Isåfall skulle han ju tvingas vittna.

Ibland bestämdes att Lora skulle få träffa en handläggare på socialkontoret men på utsatt tid dök handläggaren inte upp. ”Oj, var det idag vi skulle träffas?” Ursäkterna klingade falskt. Varje månad skickade Lora 7 000 kronor till sin son att leva på. Det räckte till mat och en teve, de enda två saker som fanns i hans lägenhet i exil.

Till slut fick Lora tag i en myndighetsperson som verkligen ville hjälpa till. Det var första gången som hon kände att någon tog henne på allvar. Och så, efter två veckor, kom det telefonsamtal som skulle bli vägen ut. Det kom från Anna som arbetar med avhoppare inom polisen. Simon hörde direkt på rösten att det här var något annat. Anna var engagerad och hoppfull och hade dessutom kollat upp honom noga. Hon visste vem han var, ”en fullständig galning”. Ändå sade hon att hon ville hjälpa honom.

Nu följde en mental berg- och dalbana för alla inblandade. Målet var att få hem Simon under trygga former, men det var mycket som skulle klaffa och en stor del av Annas tid gick åt till att bara ringa honom, ibland flera gånger om dagen, och hålla honom motiverad. Viljan var stor men hoppet skört. Livet hade lärt Simon att inte lita på någon. För honom var det ofattbart att någon skulle vilja hjälpa honom.

Efter ett tag ville Anna koppla in personal på stiftelsen Fryshuset/Passus. som arbetar med avhoppare. Där finns personer som tidigare själva varit kriminella och som Anna själv spanade på en gång i tiden och Simon blev vansinnig: ”Shit Anna, vill du döda mig!?” Han kände sig kastad åt vargarna. Men Anna stod på sig, ”De kommer ringa dig.”

En dag landade Anna och personal från Passus i det land där Simon gömde sig   i. Anna hade inte berättat att hon skulle komma med utan sträckte fram handen och sade ”Hej!”, Simon, som pratat så många timmar med henne i telefon, kände dock igen rösten direkt och svarade med en stor kram.

I två dagar umgicks de tillsammans och Simon var så svältfödd på umgänge att han bara inte kunde sluta prata.

De fikade, gick till djurparken och besökte en marknad där de blev blåsta på en mindre summa pengar. Anna och Simon bara skrattade. Simon kände det som att han hade hittat två vänner. Och personalen på Passus blev förebilder, människor som visste vad han själv nu gick igenom.

Det är socialtjänsten i Sverige som måste ansöka om de statliga medel som ska gå till avhoppare och Simon var ett pilotfall. Hans mamma visade alla mejlkonversationer som hon haft med socialen och berättade att hon tyckte att de undvek henne, så Anna gick till högsta chef som påstod att han inte kände till fallet. Då skrev Anna ut alla mejl på papper och bredde ut över socialchefens skrivbord.

– Då började det plötsligt hända grejer, trots att den handläggare vi fick var så rädd att hon skakade. Det var en jättejobbig tid. Mycket byråkrati, säger hon.

När klartecknet om finansieringen för avhoppet äntligen kom, satt Simon på en buss på väg till sin psykolog. Men när Anna ringde med den glada nyheten, började han gapskratta för sig själv av glädje, hoppade av bussen och gick till kyrkan istället. Någon högre makt måste ha gripit in, tänkte han.

I sin mobil har Simon en bild från när han tog flyget hem till Sverige i en tillfällig förklädnad, invirad i halsdukar, keps långt neddragen över ögonen och nyodlad mustasch. Livrädd och förväntansfull. Hem till Sverige igen, fast till en ny värld.

Men att hoppa av från grov kriminalitet är inte som på film där allt plötsligt blir bra. Det är en utdragen kamp mot byråkrati, praktiska hinder och mot sina egna demoner. Simon började sakta ta in hur många han skadat genom åren. Alla dessa människor han hotat, misshandlat, pressat på pengar. Och hur det drabbat hans lillasyster som fick epileptiska attacker av all stress, hans barskrapade storasyster – och mamma. När flygplanet landade slog det honom: Det är nu den tuffa resan börjar.

Jag träffar Simon i ett litet hotellrum med neddragna persienner, någonstans
i Sverige. Det första som slår mig är att jag aldrig hade kunnat gissa att det var en före detta grovt kriminell som stod framför mig. Leendet är mjukt, liksom handslaget, och han ser snarare ut som en akademiker.

Sedan den där dagen för ett år sedan när Anna fick hem honom, har han fått byta liv. Ändra på sig själv, både utanpå och inuti. Bara en sådan sak som att lära sig gå normalt, utan att väcka uppmärksamhet. Borta är gorillagången där både armar och ben får omgivningen att flytta på sig.

Dialekten och ordförrådet är också utbytt även om ett eller annat kriminellt kodord fortfarande kan slinka ut. Kläder, frisyr, tatueringar – allt som signalerade hans gamla identitet är också borta. Där han förr färgade håret för att passa in i gänget, uppmanas han nu låta bli för att passa in i normaliteten. Otaliga gånger har han tappat tålamodet och skrikit ”jag är inte er docka!” när Anna upprepat att han måste ändra sitt utseende. Just håret har de tjafsat mycket om och Simon ler förläget när frågan kommer på tal.

– Ja, ja…

Han har bytt namn också och när han frågade sin mamma vilket namn hon gillade, svarade hon Ricky, som i favoritartisten Ricky Martin. Men när Simon kom med förslaget ”Simon”, log hon. Det var ett snällt namn som påminde henne om vem han en gång var.

För polisen innebär en avhoppare inte bara att bedöma hotbilden och hitta en säker plats. Det innebär också praktiska problem som att hitta en seriös tatuerare som både vågar ta bort gängtecken, och som inte skvallrar. En annan svårighet är att hitta en seriös samarbetspartner som kan jobba parallellt med polisen och stötta avhopparen i vardagen. Många känner sig kallade men få fungerar, menar Anna.

Polisen har också hjälpt Simon att skapa en legend, en ny levnadshistoria som han från och med nu ska använda i kontakten med nya vänner. En legend behövs både för att han inte ska röja sig, och för att han ska ha något att prata om.

– Jag hade ingen normal tonårstid och därför känner jag mig ofta utanför. Jag vet inte hur man pratar om normala saker, säger han.

Helst ska en legend byggas upp tidigt i processen och ligga så nära sanningen som möjligt, för då blir den lättare att komma ihåg. Simon får till exempel lägga ut texten om hur mycket han gillar fotboll, men inte om det lag som är från hans hemstad. Han har fått lära sig handla mat, betala räkningar och själv ringa instanser som myndigheter och skolan istället för att be någon annan göra det. Det är som att ett barn ska lära sig allt för första gången. Man brukar säga att den ålder när man gick in i kriminaliteten, där stannar man mentalt. Simon var 11 år.

Om han träffar en tjej, vet han att han måste kontakta polisen som kan kolla upp henne direkt. Inte av nyfikenhet, utan för att han är en strulmagnet. Trasigt dras till trasigt. Samma sak med kompisar, han måste tänka sig för vilka han umgås med. Han bör inte finnas på Facebook eller andra sociala medier och får parera varje gång någon vill ta en selfie med honom på exempelvis en fest. En träff med familjen måste bokas långt i förväg på nya orter varje gång. Alla säkerhetsarrangemang gör samtidigt att han blir ganska ensam. Simon är verbal och utåtriktad men måste hela tiden tänka sig för. ”Du är så hemlighetsfull!” säger hans nyfunna vänner som inte har en aning om vem han en gång var.

– Jag tror att alla vill skada mig.

Vardagen är full av minfält och han får fortfarande tänka sig för varje gång han presenterar sig. ”Just det, det är Simon jag heter”. Bara en sådan enkel sak som ett upprop på Komvux kan ge Simon puls. Till exempel som när en lärare inför hela klassen sade att han måste ta med sina gamla betyg från grundskolan i Hallstahammar. Hallstahammar?! Alla klasskompisar tittade på honom. Han hade ju sagt att han var från Perstorp.

Nyligen gick Simon och personal från Passus till ett gym för att träna tillsammans. Plötsligt kom en välkänd gängmedlem in och började lyfta vikter. Simon och Passuspersonalen gav varandra en blick, en kort signal, och Simon lade ner sina vikter och gick lugnt och fint ut. Ingen kände igenom honom.

Även om Simon fortfarande lever med en hotbild mot sig, tycker han att livet är 100 gånger bättre. Hans lillasyster, som placerades i en fosterfamilj på grund av allt stök, har fått komma hem igen.

Simon är dömd för våld mot tjänsteman, grovt vapenbrott och narkotikabrott och när jag ber honom berätta vad han gjort, tittar han ner i bordet. Helst vill han inte prata om det och det var också en förutsättning för att Fryshuset/Passus skulle hjälpa till:

”Inget jäkla snack om alla brott du begått.” Den kriminella glorian ska bort, det var även ett av polisens krav. Det är den sanna, uppriktiga viljan att ändra livsstil som polisen måste bli övertygad om. Hur vet man att den finns? Hur undviker man att bli lurad? Lägga massor med tid och resurser på någon som kanske bara vill pausa när gänglivet blivit för tufft men som inte är beredd att löpa linan ut? Det vet man inte. Anna pratar om den polisiära magkänslan, förmågan att samtala med en person och lyssna in undertoner. Det är så varje avhopparprocess startar och ganska snart blev hon övertygad om att Simon menade allvar. Han verkade inte, trots allt, förstörd. Framför allt hade han viljan.

– Alla har inte det. Utan den spelar det ingen roll vad vi gör, säger hon.

Anna fick fria händer av sin chef och började det mödosamma arbetet med att styra upp allt det praktiska samtidigt som hon försökte hålla Simons hopp uppe.

Men det finns inga garantier och man brukar säga att det är en investering på fem, sex år innan en grovt kriminell helt har ställt om till ett vanligt liv. Anna har träffat många genom åren som både lyckats och misslyckats och enligt siffror från Brottsförebyggande rådet är chansen 6 på 10 att det går bra.

– Detta är väldigt trasiga människor och vi vet att alla inte klarar det. Men då vet vi åtminstone att vi gjorde allt vi kunde. Drivkraften är att lyckas, säger Anna.

Hon visar en mobilbild som hon fått av en annan avhoppare, en tjej som skickat en bild och en kort text: ”Här står jag nu hemma hos mamma och pappa för första gången på flera år. Utan er hade det aldrig hänt <3”

Själv kämpar Simon fortfarande mot sina gamla impulser, som när han till exempel förflyttades till Småland, klev av tåget och direkt fick syn på en fyrhjuling. Den var olåst.

– Jag ser saker som Svenssons inte ser. Jag tänker på ett sätt som vanliga människor inte gör. En gång var en främmande man full och dum på bussen och jag fick sätta mig på händerna för att inte slå ner honom. När jag klarade det kände jag att wow! För mig är det stort, säger han.

Utan drogerna finns det inte längre något skydd mot skuldkänslorna och skammen över allt han gjort. När den psykologiska tsunamin rullar in händer det att han bryter ihop fullständigt, får panikångest och faller ihop på golvet i sin nya lägenhet. Eller ringer i panik till Passus och Anna.

– Det här är inget jobb man har 8-17. För att jobba med det här måste man tycka att de här frågorna är viktiga, det lyser igenom direkt annars, säger Anna.

Och det är det inte alla som gör. Mer än en gång har hon mött polisers frågande blickar och ett ”varför ska vi hjälpa kriminella? De har redan kostat samhället så mycket”. Men faktum är att samhället vinner på varje gängmedlem som lämnar det kriminella livet. En enda person som lever i den här miljön i 15 år orsakar kostnader på cirka 23 miljoner kronor, enligt rapporten ”Vänd dem inte ryggen” som gavs ut av Center för information om destruktiva subkulturer år 2012.

”Den tråkiga perioden”. Så kallar mamma Lora sonens tid i kriminella gäng. Hon märkte ganska tidigt vart han var på väg men tänkte ofta att det där är inte min Simon. Inte min snälla, omtänksamma pojke som alltid försökte skydda henne och sina systrar. Dessutom var han duktig på att skämta bort hennes oro och hade en massa ursäkter.

– Jag kunde inte se det helt klart, säger hon.

På frågan om vad hon hade kunnat göra annorlunda, försjunker hon i tankar.

– Jag vet inte vad det kunde ha varit.

Allt oftare kunde hon komma hem och se hur folk som inte borde vara hemma hos dem, satt i köket. Skämten och ursäkterna förbyttes i ilska och ständiga bråk mellan mor och son. Simon gick ner i vikt och blev aggressiv både mot henne och sin autistiska lillasyster. Lora grät. Simon fick skuldkänslor: ”Jag lovar, jag vet vad jag gör!” Men i hans ögon såg hon att han ljög.

En dag kom gänget hem till dem och förklarade att de skulle ha 150 000 kronor, annars skulle Simon dö. Då erkände han för sin mamma att han var fast. Fast i kriminaliteten, fast i drogerna.

Gänget visste hur mycket Lora betydde för Simon och använde henne som vapen för att få som de ville. De ringde till hennes mobil och hotade och knackade på, ibland mitt i natten. Hon hamnade i kläm och kände sig ibland tvingad att välja mellan sina barn: Skulle hon gömma Simon i huset, eller kasta ut honom så att lillasyster slapp se alla bråk och få epileptiska attacker av stress?

– Det var han eller vi.

Lora var helt ensam med sin kamp. Hennes föräldrar anklagade henne för att inte ha lyckats hålla ihop sitt äktenskap och ville inte kännas vid Simon och skammen.

På jobbet höll hon masken så länge som möjligt, ända till den dagen en påtänd Simon kom dit och skrek och grät och hotade slå sönder allt.

– Då började det spridas. Snart visste alla, säger hon.

I flera år kämpade hon för sin son utan att komma någon vart. Alla pengar gick till honom och till utpressarna och hon gick mellan sina dubbla jobb. Inte tänka, bara göra. En gång var hon så pressad att när gängledaren ringde, skrek hon ”Du ska inte ringa mig! Du får döda mig också!”.

När Simon äntligen fick motivationen själv och samhället gav sitt stöd, fick även Lora ett nytt liv. ”Nu tar du på dig ditt rödaste läppstift, en fin klänning och tar med dig en väninna ut på ett glas vin!” sade Anna till Lora när Simon hade kommit hem och flyttats till hemlig ort.

– Jag kan sova på nätterna. Jag kan umgås med mina barn utan att något går snett. Jag har åkt utomlands på semester för första gången på många år. Nu behöver jag inte oroa mig för Simon hela tiden. Men jag kommer aldrig att känna mig helt trygg, säger Lora.

Än idag är hon skadad, som hon kallar det, trots att livet är lugnt. Om det knackar på dörren, öppnar hon inte.

Simon har fått lära sig olika strategier för att stå ut när ilskan, rädslan eller ångesten kopplar sitt grepp. Till sin förvåning har han upptäckt att det hjälper att prata om känslorna som bubblar inombords, istället för att vänta tills det kokar över. Ett annat sätt är att hålla hårt på basala rutiner som att äta, träna och sova – och försjunka i sina böcker. Målet är att ta igen de förlorade skolåren, bli socionom och själv få jobba med kriminella som vill hoppa av.

– Jag vet vad de går igenom. Dessutom vill jag ge tillbaka.

Han tycker att polisen, som förut var en fiende, har varit fantastisk hela vägen.

– Jag visste inte att det fanns poliser som Anna. Polisen och Fryshuset/Passus har stöttat mig och jag har alltid någon att vända mig till. De har lärt mig att man kan göra saker för någon annans skull. Det är inte bara jag som har fått ett nytt liv, min mamma har också fått det. Nu behöver hon inte oroa sig för mig längre.

Varför vill du berätta om det här?

– Därför att så många unga killar tror att gängen innebär pengar, makt och gemenskap. Det glamourösa, kriminella livet. Jag vill berätta hur det verkligen är. Det är misär. Jag vill att alla ska förstå det.

Allt Simon vill nu är att leva ett normalt liv, men han vet att nästan ingen tror på honom.

– Det ligger i mina händer om det ska gå bra. Jag ska bevisa för alla som tvivlar. 

Simon och Loras namn samt orterna är fingerade.