"Vi glömmer honom aldrig"

På Barnahus i Stockholm är tapeterna glada och materialvalen mjuka. Förhörsrummen liknar inte de kala väggar som man annars ser inom polisen. Hit kommer barn som far illa och de misstänkta förövarna, ofta deras egna föräldrar.

Hit kom aldrig den fastspända pojken Asad eftersom Barnahus startade först året efter att han hittades. Men utredaren Annie Godin jobbade med hans fall.

– Under mina sex år inom polisen har jag aldrig sett något liknande. Att patrullen gick rakt in när han faktiskt stod där, bunden, säger hon.

Något som gjorde honom extra utsatt var att han inte hade något tal, och det var aldrig fråga om att försöka förhöra Asad. Men det behövdes inte, bevisläget var redan "extremt bra" kring den dag som patrullen själva fick se hur pojken hade det. Dessutom fanns en väninna som hade varit inneboende och som vittnade om hur pojken for illa.

Kruxet var att avgöra hur länge pojken varit fastbunden – mamman erkände bara tre tillfällen medan väninnan uppgav att det hade pågått i flera år.

Relationen dem emellan var infekterad och polisens förundersökning är full av hotfulla sms som skickats under deras bråk med varandra.

– Mamman var ung och ensamstående och blev tidigt själv med Asad eftersom pappan försvann ut ur bilden efter bara några månader. Vi hade många, långa förhör med henne och hon framstod som avstängd. Hon tyckte att sonen var väldigt jobbig och såg ingen annan lösning än att binda fast honom. Det var det enda sättet hon kom på för att få tid för sig själv, säger Annie Godin.

Efter att mamman hade gripits och Asad satts i säkerhet, gjordes det en grundligare husrannsakan och fler foton togs för att bygga på bevisningen. Mamman erkände att hon bundit Asad vid tre tillfällen men utredarna fick känslan att hon inte berättade allt.

– Det var mycket som var dubbelt inom henne. Å ena sidan band hon fast Asad, å andra sidan valde hon mjuka tyger för att inte skada honom, säger Annie Godin.

Patrullen som hittade Asad, naken och fastbunden, beskriver sina tankar och känslor när de avrapporterar. Det är ovanligt och det visar hur tagna de blev. Maria Gorosch och hennes kolleger på Barnahus menar att de är mer skyddade.

– Vi kommer in i steg 2 där vi inte behöver tänka på hur vi ska skydda barnet i det akuta skedet utan vi kan fokusera på hur vi kan få fram så mycket information som möjligt på ett rättssäkert sätt.

Anna Godin beskriver hur man går in i sin professionella roll.

– Där och då är man så fokuserad på rekvisit och bevisning att man inte tar in så mycket annat, även om tankarna så klart kan komma några timmar senare.

Samma sak under förhören med barnen – det fungerar inte om man blir ledsen av deras berättelser. Då är det svårare att sitta i rummet intill och lyssna, för där behöver man inte hålla ihop på samma sätt.

Personalen på Barnahus har kontinuerlig handledning av en utomstående som också kan tas in vid behov. Vid särskilt svåra ärenden hålls avlastningssamtal. Men det största stödet får medarbetarna av varandra. Och av barnen, mötet med dem ger så mycket tillbaka. Att förhöra ett barn gör att man måste vara kreativ och hänga med, plötsligt står barnet på huvudet, byter samtalsämne i flygande fläng eller plötsligt bestämmer att förhöret är slut och går ut.

– Vissa familjer får vi in gång på gång och det kan så klart verka tröstlöst för någon som inte är inne i det. Men vi gör åtminstone något och vi hjälper även varandra. På en sådan här arbetsplats blir det en speciell sammanhållning och vi kan skratta och ha kul ihop också, säger Maria Gorosch.

Varje måndag går de igenom olika ärenden och ger varandra feedback. För att orka med jobbet i längden, är det viktigt att skilja på rollerna.

– Vi är nästan övertydliga med det, vad vi kan göra och vad vi inte kan göra. Men visst kan man bli frustrerad ibland när inte åklagaren fattar beslut som vi håller med om eller när inte alla socialsekreterare har samma driv.

Omkring 10-15 procent av alla brott som Barnahus utreder leder till åtal.

– Om man bara skulle tänka på det skulle vi bli deprimerade allihop. Istället får vi se det som att vi öppnat dörrar, till barn- och ungdomspsykiatrin, socialtjänsten eller någon annan instans som innebär att familjen har ögonen på sig, säger Maria Gorosch.

Då kan det vara svårare att som ingripandepolis komma rakt in i ett barns misär. Ovanpå chocken kan man vara rädd för att göra eller säga fel saker, därför har polisen och Åklagarmyndigheten sammanställt en checklista över enkla men viktiga frågor som man kan använda: Vad heter du? Vad är det som har hänt? Är det någon som gjort dig illa? Kan jag hjälpa dig med något? Ovanpå det är det viktigt att dokumentera vad barnet spontant berättar.

Den rättsmedicinska kroppsundersökningen av Asad visade att han hade en cirkelformad, upphöjd hudförändring runt vänster vrist, rivsår på ena kinden, blåmärken på båda armarna och ärrbildning i pannan och på ena skulderbladet.

Mamman dömdes för olaga frihetsberövande och övergrepp i rättssak till fängelse i 1 år och 8 månader. Socialtjänsten hade svårt att placera Asad och det slutade med att han fick flytta till sin mormor som bor i närheten, trots att både utredarna och åklagaren var tveksamma till hennes förmåga. I höstas beslutades att vårdnaden skulle flyttas över så att mormor blev ensam vårdnadshavare till Asad. Något som mamman själv sakta började acceptera i takt med att polisutredningen gick framåt. På slutet sade hon till utredarna att "jag ska nog inte ha honom".

Läs även: "Den fastspända pojken".