Den fastspända pojken

Asad, 6, var en dagiskille som älskade att hoppa. Helst ville han hoppa upp och ned, upp och ned hur länge som helst hemma i sin säng. Men när den gick sönder och hans mamma förbjöd honom, hittade han andra ställen att hoppa på i den lilla lägenheten utanför Stockholm.

Han älskade också att gå från fönster till fönster i det höga hyreshuset och titta ut på världen utanför. Och så tyckte han mycket om kroppskontakt, att få sitta i famnen och lyssna på Astrid Lindgrens sagor.

Till hösten skulle Asad börja skolan men något språk hade han inte, utan bara enstaka ord. Ett eller två, som han inte riktigt visste när han skulle använda utan kastade in lite hur som helst. Istället kommunicerade han främst med hjälp av särskilda bilderböcker för barn med hans diagnos, autism. Genom att tillsammans med en vuxen peka sig fram på bilderna kunde han förklara vad han ville, däremot visste han inte hur han skulle beskriva sina känslor. Som till exempel hur han kände sig när hans mamma band fast honom i ena benet vid hans säng, tog bort handtaget på insidan av dörren i hans rum så att han inte skulle kunna öppna och lämnade honom ensam hela dagarna.

Det var den dörren som en patrull skulle åka och fotografera, en dag för fyra år sedan.

Asad och hans mamma hade länge varit ett ärende för socialtjänsten eftersom människor omkring den lilla familjen var oroliga. Förskolechefen undrade varför Asad så sällan kom dit. Hon såg också hur han gjorde tydliga framsteg med bilderböckerna och i sin utveckling när han var där, men att han backade tillbaka igen efter att ha hållits hemma långa perioder. Då kunde han till exempel komma till förskolan i blöja, trots att de hade tränat bort den.

"Det märks att han är svältfödd på aktiviteter. Ofta äter han stora mängder mat på förskolan", står det i en av Asads journaler.

Socialsekreteraren skrev orosanteckningar om att hon främst bekymrades över hur Asad behandlades psykiskt hemma, inte fysiskt. Mammans sambo uppgav att han brydde sig mycket om Asad och gått kurser för att förstå vad autism är, trots att han inte var pappan, och att han önskade att han hade mer att säga till om. Nu var han orolig för att mamman skulle ta sonen och lämna landet. Och så fanns där en inneboende väninna som vittnade om det som polisen nu skulle undersöka – att pojken sedan flera år tillbaka bands fast hemma när mamman gick ut och festade. Ibland kom hon inte hem på hela natten. Genom dörren kunde väninnan höra pojken gråta tills han somnade.

Dokumentationen om Asad är tjock, hundratals sidor, och full av åtgärder. Där finns boendestödjare, omedelbart omhändertagande enligt LVU, placeringsbeslut, avlösarservice, korttidsboende, handräckningsbegäran, stormöten med specialpedagoger, orosanmälningar och socialsekreterare. Samhällets samlade kraft – men vad gör man när en förälder inte litar på samhället? Som inte samarbetar utan tror att alla bara är ute efter att ta barnet?

Man kom liksom ingen vart med batteriet av åtgärder. Ingenting förändrades, förutom orosnivån. Den bara höjdes, precis som konfliktnivån mellan mamman och hennes närmsta omgivning. Sambon orkade inte längre, förhållandet tog slut och han flyttade, trots att han oroade sig över hur det skulle bli om Asad lämnades ensam med sin mamma. Den inneboende väninnan flyttade också ut efter bråk med mamman om pengar.

Till slut ville polisen samla bevis och patrullen som skickades ut den här dagen trodde att de skulle mötas av en tom lägenhet, ta fotografier på dörren till pojkrummet, och sedan lämna. Istället hände något mycket ovanligt – de klev rakt in i tragedin.

När patrullen bestående av polisen Lina och civilutredaren Sandra kom till platsen, var porten till hyreshuset låst så Lina ropade till en granne som stod på balkongen, visade sin polislegitimation och fick hjälp att komma in. Uppe vid Asads lägenhet ringde patrullen på, knackade och försökte lyssna genom brevlådan om någon var hemma.

Efter en stund öppnade en kvinna dörren, men bara lite, en glänta på 10-15 centimeter. Det var mörkt i lägenheten och svårt att se henne, så Sandra presenterade sig och frågade vem hon var. Sedan, när ögonen vant sig vid mörkret, kunde hon se att det var Asads mamma, hon som förekom på så många bilder i förhör och utredningar.

Lina och Sandra förklarade att de ville komma in för att ta några foton. Mamman ville inte, så Lina fick ta tag i dörren och dra upp den. Då slog en vägg av stank emot patrullen. Stanken av avföring. Väl inne såg de att smutsen fanns överallt: på golv, möbler och väggar. Mamman försvann snabbt in i Asads rum och Lina följde efter. Strax därpå ropade Lina med spänd röst till sin kollega: "Kom hit nu!".

"När jag kommer in ser jag Asad naken och fastbunden i en sängram utan madrass. I detta rum är det ännu starkare bajslukt och det är bajs utkletat på både väggar och golv. Jag uppfattade inte Asad som ledsen och när jag fotograferade honom upplevde jag det nästan som att han log mot kameran", skrev Sandra senare i ett pm.

Mamman gick ut i köket och hämtade en kniv och skar loss pojken.

"Någonstans registrerade jag att modern gick ut från rummet men inte vad hon gjorde. Detta på grund av det chockade tillstånd jag själv befann mig i.", skrev Sandra.

Patrullen tog genast hand om kniven och lade den på ett säkert ställe.
När den nakna och smutsiga Asad var lössläppt, började han gå runt i lägenheten och klappa händerna, nynnande på Idas sommarvisa.

Tårarna började bränna bakom ögonlocken på både Lina och Sandra, men de gjorde allt för att bita ihop och fortsätta agera professionellt. Log uppmuntrande mot pojken, klappade med när han visade att han ville det. Sade till honom att han sjöng fint. Men när de skulle ta fler bilder på honom, vände han sig skyggt åt sidan. Han försökte skyla sig.

För att orka med både lukten och alla känslor som böljade inombords, turades Lina och Sandra om att passa mamman och Asad och gå ut ur lägenheten för att hämta en nypa luft, samtidigt som de försökte få tag på socialtjänsten. Under tiden gick mamman runt, laddade sin mobil och ringde flera samtal. Gång på gång frågade hon patrullen varför de kom på oanmält besök och sade att det inte brukade se ut så här i lägenheten.

"Det är just därför vi är här", svarade de.

Asad gick ut i köket och tog en påse bröd och gick omkring och åt. Till slut hamnade påsen på golvet i hallen där den blev liggande. På hallbyrån stod en doftspruta som med jämna mellanrum puffade ut parfym.

"Både jag och Sandra blev förtvivlade över den misär som rådde i lägenheten", skrev Lina i sitt pm.

Hon försökte gång på gång ringa socialtjänsten men hamnade i kö på ledningscentralen, kände att det tog för lång tid och ringde istället 112. Hon uppgav att hon var polis i tjänst och att hon omedelbart behövde få tag på socialjouren. Lina fick flera olika bud, kopplades runt och hänvisades till sitt stationsbefäl, allt medan hon stod mitt i den nedsmutsade lägenheten med Asad, nu i blöja, och sin kollega som kämpade mot tårarna. Precis som hon själv.

"Jag bad Sandra om kameran och gick tillbaka till Asads rum och tog ytterligare bilder. Jag förstod att vi hade varit i ett chockat tillstånd när vi kom in i rummet första gången och fann Asad fastbunden och inte fotat allt hemskt utan bara det mest uppenbara."

I rummet var det avföring på garderobsdörrarna, på handtagen, och på väggarna i form av handavtryck. Det låg också använda blöjor på golvet. I taket satt en naken glödlampa. Dörren saknade handtag på insidan.

Lina frågade mamman hur det kunde bli så här och hon svarade att hon var deprimerad och stressad. Utöver autism hade Asad även en utvecklingsstörning och hon var ensam med honom. Vardagen var svår, Asad ohanterlig. När mamman försökte laga mat, stängde han av spisen. När hon städade, stökade han till. Varje litet moment kunde ta timmar och blev så stressande att hon inte såg någon annan utväg än att binda fast honom.

Patrullen fortsatte gå runt och fotografera rum för rum. Det var smutsigt och belamrat överallt. I vardagsrummet hängde en trasig lampa i taket och blinkade. På golvet låg glasskärvor. Patrullen fick använda toapapper för att kunna ta i saker och deras skor klibbade fast i golvet när de gick.

När polisens yttre befäl kom tillsammans med en kollega, bad Lina dem att stanna kvar utanför så att Asad inte skulle bli rädd och upprörd över att se poliser i uniform. Hon ville att socialtjänsten skulle komma och hämta Asad först, så att han slapp se sin mamma gripas. Efter en stund kom även två kvinnor från socialtjänsten.

De ville se Asads rum och gick in, men omedelbart började den ena kvinnan skaka och gråta tyst för sig själv. Lina tog med henne till köket och frågade om hon behövde ett avlastningssamtal senare. Lina och Sandra försökte stänga olika dörrar så att Asad inte skulle bli stressad över att främmande människor kom och gick, men han blev arg och gjorde ljud tills de lät alla dörrar vara öppna.

Mamman blev allt mer uppgiven och upprepade flera gånger att det inte brukade vara så stökigt hemma och undrade vad som skulle hända nu.

Patrullen informerade henne om att socialtjänsten skulle omhänderta Asad och att hon själv skulle gripas. Hon fick packa lite kläder till sig och informerades om att hon hade rätt till en försvarare.

I sitt pm skrev patrullen:

"Mamman var väldigt lugn och ledsen emellanåt. Hon uppträdde lugnt och kärleksfullt mot Asad och var noga med att krama honom innan han gick iväg till socialtjänsten. Hon pratade och sms:ade också med någon i telefon.

Det jag hörde var att hon sade att Asad kommer att tas ifrån henne."

Läs även: "Vi glömmer honom aldrig".