"Man ser inte vilken bakgrund någon har haft"

På Polishögskolan när man är ny och visar upp sitt bästa jag, kan man tro att alla gått en utstakad väg. Att resan dit var rak och enkel. Men så är det långt ifrån alltid. Som beteendevetare har Ann-Charlott Davidsson arbetat med polisen i 15 år och har mött många poliser som haft en påfrestande uppväxt.

– Det kan vara någon som önskar att han eller hon själv hade ringt 112, säger hon.

Ibland möter hon dem efter ett ingripande som väckte tankar och känslor hos den enskilde polisen, upplevelser som denne själv bär på. Det kan till exempel vara ärenden där barn far illa, våld eller missbruk förekommer. Då kan det spinna vidare i ett samtal som leder till varför personen en gång valde att bli polis, och hur det hänger ihop med personliga erfarenheter.

– Man ser inte på en polis vilken bakgrund han eller hon har haft. De finns i alla delar av myndigheten och det är inte något konstigt. Det här är människor som verkligen har tänkt igenom sitt yrkesval.

De drivkrafter som Ann-Charlott Davidsson ofta hör från poliser som lyckats vända sina liv är:

• Göra gott. Polisen har tagit ställning, valt sida och vill ta ett samhällsansvar. "Jag hade själv velat få hjälp – kan jag bidra med något litet så betyder det mycket".
• Göra skillnad. Man har ett starkt rättspatos, det ska vara rätt och rättvist och lika inför lagen, oavsett om man är stark eller svag, rik eller fattig. Som polis vill man bidra.
• Höra till. Struktur, en tydlig gemenskap och en stark identitet attraherar.
• Action. Ett visst mått av spänningssökeri i det operativa arbetet i kombination med tjusningen att inte veta hur dagen ser ut, lockar också.
• Vara en förebild. "Kan jag, kan också du!" Man vill ingjuta goda värderingar och hopp i andra människor. Även korta, hastiga möten kan betyda mycket för en annan människa. Det kan vara ett tonfall, eller bara en blick som får en utsatt person att känna att "någon såg mig, någon trodde på mig".
• Få revansch. Ett visst behov av att få visa att "Det blev visst något av mig! Jag kan ta ansvar" kan också förekomma.

Ann-Charlott Davidsson tycker att begreppet kåranda ibland används
i negativa sammanhang, men att det här är annorlunda.

– Här representerar det viljan att hjälpa varandra, göra skillnad, gripa in där man själv hade behövt det och är något gott.

Läs även i samma artikelserie:

Reine Berglund: "Jag växte upp i spritångor."

Anderas Persson: "Jag fick en andra chans."

Tutti Blixt: "Jag är ett maskrosbarn."