"Jag fick en andra chans"

Egentligen såg allt så bra ut. Andreas Persson växte upp i en trygg familj i Värmland med engagerade medelklassföräldrar. Det var nästan som en skyddad värld och allt var bäddat för honom. Men så fanns där också kompisgänget och grupptrycket, förväntningarna på att den storvuxne och starke Andreas skulle vara en frontfigur som aldrig backade en fight. Och han axlade den rollen.

– Det skapades en bild runt mig som jag kände mig tvungen att leva upp till, säger han.

Tonårstidens turbulens drog in honom i problem som han inte visste hur han skulle ta sig ur. En typisk kväll kunde Andreas och hans fyra kompisar, kärnan i gänget, nosa upp att det var fest någonstans. Självklart ville de vara där det hände och snacket gick: "Det ska bli bråk ikväll!" Snabbt scannade de av läget och Andreas var alltid den som klev in först.

En i gänget var expert på att stjäla Saab 900-bilar och det blev som en grej att beta av flera fester samma kväll och ständigt anlända i nya bilar. Få uppmärksamhet, känna sig häftig och cool.

Andreas mamma och pappa försökte ha koll och pappan kunde gå ut och nattvandra för att se var ungdomarna var, men Andreas skötte skolan, var duktig på att finta sina föräldrar och hålla en bra fasad. Som till exempel den gången han var på skolresa till Sälen på gymnasiet. Mitt i natten var de några stycken som tog en bil och började köra mot Karlstad. Bilen körde av vägen och kompisarna klarade sig mirakulöst. När Andreas sent omsider kom hem hade han tur igen – föräldrarna anade att något var fel men hade inga bevis.

Allt kulminerade en sen kväll i Karlstad. En kompis ringde och sade till Andreas att komma: "Det är fest!" När han kom fram, var där fem främmande killar i en gränd.

– Det blev världens fight, vi fick ner dem, säger Andreas Persson.

När slaget var vunnet och motståndarna låg utslagna på marken, tog Andreas gäng deras cigaretter och gick vidare. Då, från ingenstans, dök en polisbil upp. En av poliserna synade den då 17-årige Andreas uppifrån och ned och undslapp sig:

"Tänk, så ung. Det kommer inte gå bra för dig." Andreas, förbannad och kaxig, slog ifrån sig. Samtidigt fastnade de där orden någonstans inombords.

Kort därpå kom vändpunkten. Det var upplopp i Karlstad, på Stora Torget böljade bråken fram och tillbaka. Andreas gäng fick tag på en kille som de slog och sparkade. De var flera mot en.

– Vad han hade gjort? Ingenting, säger Andreas Persson.

Andreas hade kunnat komma undan, igen. Men den här gången mådde han så dåligt av vad som hänt, att han gick hem och berättade om misshandeln för sina föräldrar. Pappan såg till att han fick träffa polis och Andreas blev sedermera villkorligt dömd.

– Det var en allvarlig markering från rättsapparaten, och ett vägskäl för mig.

Nästa gång han mötte sina motståndare på stan, lät han bli att kalla på sina så kallade kompisar. De var ju inga riktiga vänner, utan det enda som förenade dem var längtan efter action, att det skulle hända något. Istället tänkte Andreas för sig själv att "Fan! Nu bryter jag med detta. Nu går jag hem."

Via innebandyn fick han kontakt med en äldre polisman som engagerade sig i ungdomar och som blev en förebild för honom. Efter träningen kunde de sitta och prata om allt möjligt och tanken började slå rot: att välja den rätta vägen. Att bli polis.

I hemlighet skrev han ut ansökningsblanketterna. Kompisarna fick inget veta, Andreas var rädd att de skulle börja skratta. Men vägen dit var inte lätt. Först skulle han göra lumpen och var på vippen att bli utslängd när hans dom blev känd. Samma sak när han utbildade sig till väktare. Båda gångerna fick han dock en andra chans, något som gjorde ett starkt intryck på honom. Det var inte kört. När han 23 år gammal kallades till intervju på Polishögskolan lade han alla korten på bordet direkt och berättade om sitt förflutna. Sedan: väntan. Vånda.

– Jag glömmer aldrig den dagen antagningsbeskedet från Polishögskolan kom. Jag var euforisk. Nu var äntligen mina ungdomssynder förlåtna, säger Andreas Persson.

Han har ofta tänkt på vilka små marginaler det är i livet. På vad som hade hänt om han inte hade gått hem den där gången utan istället börjat slåss igen. Eller vad som hade hänt om samhället inte hade gett honom en andra chans.

2011 var han med i en tevedokumentär där han berättade sin historia. Responsen var överväldigande.

– Flera hörde av sig och sade att de hade blivit inspirerade av min vändning
i livet. Jag blev rörd.

Det kom också mejl från poliser som berättade att de själva haft en strulig uppväxt. Andreas blev förvånad – han trodde att han var ensam.

– Poliskåren består av hela spektrat av livsöden. Vi är inte bara en spegel av olika etnicitet och sexuell läggning, utan även av livserfarenheter. Det tror jag gynnar allmänheten.

Han ångrar inte sitt förflutna. Det har format honom som person och som polis.

– Jag kan ta en diskussion med någon i baksätet på polisbilen eller på trottoaren och jag tror och hoppas att det märks att det jag säger inte är inlärt. Jag bottnar i det. Jag har varit där själv. Kanske utstrålar jag att "jag dömer inte dig".

Även kolleger, som inte vet om hans bakgrund, känner av det. Ibland när de har någon särskilt käftig person framför sig, händer det ibland att Andreas kallas fram: "Fan Persson, du får snacka med den där personen."

Där han som tonåring använde sin muskelkraft för att få som han ville, är arbetet som polis mer ett psykologiskt spel. Målet är att få någon dit man vill utan att behöva brottas med den, som till exempel när Andreas var på ett ärende där en pappa hade slagit sin tonårige son och sonen hade slagit tillbaka. Killen var i upplösningstillstånd så Andreas tog honom åt sidan i köket.

– Vi hade ett långt, bra samtal. Han blev lugn.

En tid senare möttes de igen. Den tonårige killen hade härjat runt på Södermalm i Stockholm och var kaxig mot polisen. Men så plötsligt fick killen syn på Andreas: "Vänta! Den där polisen är schysst. Han vet vad han snackar om."

Sedan vände sig killen till Andreas:

"Minns du mig? Vi möttes i mitt kök när farsan hade slagit mig. Du var min trygghet då."

– Det var precis så jag själv kände en gång, när den äldre polisen i Värmland pratade med mig efter innebandyn. De där samtalen är så viktiga och ett bra kan räcka för att så ett frö. Förändringen kommer kanske inte nästa vecka, men om två år. Man startar någonting.

Läs även i samma artikelserie:

Reine Berglund: "Jag växte upp i spritångor."

Tutti Blixt: "Jag är ett maskrosbarn."

Beteendevetaren: "Man ser inte vilken bakgrund någon haft."