"Vet du hur det är att vara ägd?"

En kaffe på en uteservering någonstans i Göteborgs centrum, augusti 2015. En uppslagen tidning, solbrillor – de första dagarna är spaningsuppdraget nästan som en kliché ur en agentfilm.

Sommarvärmen har kommit sent till Göteborg och folk svettas när de återvänder till jobbet efter semestern.

Från centralstationen sluttar vägen ner mot gångtunneln till Nordstans shoppingstråk. Där sitter Ivanka i sin rullstol precis som många andra dagar den här sommaren.

Hon skramlar med mynt i botten på pappmuggen. Det blir minst 400 kronor innan dagen är slut. När muggen är full tömmer hon pengarna i en väska. Så sänker hon blicken igen, mot betongplattorna som är vitprickiga av intorkade tuggummin.

Plötsligt bryts sommarhettan av en kraftig åskskur. Spanaren Mats minns detaljerna ännu långt efteråt:

– På avstånd såg vi hur hon kämpade för att ta sig under tak. Det tog flera minuter. Vi förstod då att hon själv knappt kunde röra sig en meter med rullstolen. Inte skaffa mat, inte ens ta sig till toaletten.

Dag efter dag följer spanarna Ivanka. Mannen som placerar ut henne varje morgon visar sig vara en före detta cirkusarbetare från Bulgarien, Igor. En storvuxen man som har ont i rygg och höft och som själv sätter sig och tigger utanför en livsmedelsaffär på Mölndalsvägen.

Är fallet så enkelt? Handlar det inte alls om människohandel utan bara om utblottade, funktionsnedsatta människor som hjälper varandra att tigga?

När köpcentret stänger tar Igor och Ivanka spårvagnen från Drottningtorget till Rymdtorget i Bergsjön. Sakta rullar Igor rullstolen mellan områdets berghällar som draperats i sensommargrönska. De försvinner in i ett hyreshus i betong vid Zenitgatan.

Spanaren Paula följer varje steg:

– I andra sammanhang kan spaningen bli mer aggressiv. Men här kommer vi nära utan att någon förstår att det är polisen som står alldeles intill. Och det vi såg var slavliknande förhållanden. Att jobba med spaning mot ett sådant här fall av människohandel innebär att man kan gå hem efter en arbetsdag och känna att man gjort nytta.

På parkeringsplatsen utanför hyreshuset står Bulgarienregistrerade personbilar. Spanarna håller utkik inifrån en lägenhet. De ser flera äldre män komma ut tillsammans från porten varje morgon. Männens väg kartläggs till förorterna Hjällbo och Gårdsten där de sätts att tigga varje dag.

Inne i polishuset i Göteborg besannas undan för undan misstankarna som länge grott hos spaningssektionens chef Leif Rundberg:

– Vi fick underrättelser om att funktionshindrade utnyttjades som tiggare. Därför ville vi pröva om det gick att utreda ett sådant fall inom ramen för en förundersökning, säger han.

Polisen i region Väst bestämmer sig för att satsa fullt ut på fallet med spanare från människohandelsgruppen, telefonavlyssning, utredare – allt i nära samarbete med förundersökningsledaren, åklagare Thomas Ahlstrand från Internationella åklagarkammaren i Göteborg.

Men det dröjer innan poliserna ser hela mönstret. Spanarna håller sig på avstånd medan uniformerade ingripandepoliser kontrollerar identiteter för att fastställa hur länge EU-migranterna befunnit sig i Sverige. Nu får spanarna klart för sig att gruppen även består av den svårt synskadade Veni och funktionshindrade Dinko som skadat ryggen vid en allvarlig fallolycka på ett bygge och inte har pengar till varken operation eller rehabilitering.

Om det är något spanaren Paula minns av fallet så är det förnedringen. Som Armin, en helt blind man från Bulgarien. Han är fullständigt utlämnad när han ensam sätts att tigga i Gårdsten tolv timmar om dagen.

– Vid ett tillfälle blir han avsläppt utan att veta var han är. Han står i timmar och kan inte ta sig till toaletten. En gammal man utan ledsyn med våta byxor. Andra gånger sätter de ut honom att tigga med en ljusblå plastponcho och en petflaska att kissa i.

En granne i bostadsområdet Bergsjön berättar för spanarna att "två av de äldsta gubbarna" kommer hem vid 21-tiden varje kväll men försvinner ut igen efter en kvart. Vad gör de på nätterna?

– Det var Armin och Veni, de två synskadade, som bäddade åt sig i lastutrymmet på en familjebuss. Det hade hunnit bli oktober och frost på nätterna. Man lider ju med dessa människor som lever under vedervärdiga förhållanden, säger spanaren Mats.

Spaningen visar också att tiggarna ofta transporteras i bilar av två män som verkar vara betydligt yngre än de andra. En rutinmässig id-kontroll bekräftar att det rör sig om två bröder från Bulgarien – och därmed är även uppdragsgivarna inringade.

Bröderna Boyan, 43, och Alexis, 40, följs på avstånd. Personbilar, besök på växlingskontor och inköpsrundor i affären – allt dokumenteras av polisens spanare.

I kartläggningen av misstänkt människohandel är det lika viktigt att följa tiggarnas uppdragsgivare. Kan bröderna hävda att de tjänar pengar genom något annat arbete?

För spanaren Paula blir det långa dagar utan några egentliga spänningsmoment:

– Vi satt utanför och konstaterade att ingenting hände, vilket är just det som vi därmed fick belagt. Vi såg att de omöjligt kunde få ihop pengar på annat sätt än genom att utnyttja tiggarna.

I slutet av oktober har spaningen pågått i drygt två månader. Parallellt är telefonavlyssningen av de inblandades mobiler igång.

Så händer något oväntat. Bröderna hamnar i våldsamt bråk med varandra. Boyan misstänks ha misshandlat Alexis med ett askfat och grips av polis.

– Då bestämmer vi oss för att bryta och gå in i lägenheterna, säger Mats.

Tidigt på morgonen i november tar sig poliserna in i de två lägenheter som bröderna disponerar i Bergsjön. Tidpunkten för inbrytningen är väl synkroniserad för att de inblandade inte ska hinna varna varandra.

Fem poliser går in i respektive lägenhet.

Bröderna har haft egna rum medan tiggarna fått trängas på golvet i vardagsrummet. Även brödernas mamma hämtas till förhör. "Hon har pengarna", påstår någon.

– När jag hjälper henne med handväskan märker jag att den är blytung. Den visar sig innehålla 30 000 kronor i kontanter, säger Mats.

Mamman åtalas dock aldrig för något brott eftersom hon inte haft någon aktiv roll.

När alla kommit iväg gör poliserna en grundlig husrannsakan. Lägenheterna genomsöks i jakt på bevis: pengar, resehandlingar, anteckningar, kvitton.
I anteckningsblocken framgår hur mycket pengar som tiggarna samlat in.

– I snitt hade var och en fått ihop 400 kronor om dagen, men det kan ha rört sig om högre belopp. Ingen av tiggarna hade fått någon ersättning under månaderna i Sverige. Däremot hade de blivit skyldiga pengar för logi, säger Mats.

I ett rum med kala väggar i polishuset i Göteborg förhörs den svårt synskadade Veni. En utblottad man från Bulgarien utan större tilltro till polis eller andra myndigheter.

Nu har poliser stormat in i hans vardag. Visserligen får han höra att han inte är misstänkt för något brott – men han måste som målsägare i detalj berätta vad han varit med om de senaste månaderna.

Förhöret går trögt. De har blivit väl behandlade, hävdar han. Men så berättar spanaren Paula att hon iakttagit honom flera dagar och befarar att han far illa i Sverige:

– Han för sina fingrar över min polisbricka och säger att han tagits till Sverige men gång på gång bett att få komma hem. Han behöver medicin. Hela tiden har han fått höra att hemresan dröjer ett par månader.

Veni beskriver sig som ett kidnappningsoffer; att han är tacksam över att polisen äntligen sett hans nöd.

– Till slut öppnar han sig fullständigt. Han är desperat och har inget att förlora, säger Paula.

Steg för steg växer bilden fram. Hur tiggarna hämtas upp i Bulgarien och körs till Sverige under förespeglingen att här finns arbete. Men väl framme visar sig löftena vara tomma och de tvingas lära sig att tigga: Säga "tack" och "hej", förminska rösten och göra sig så små som möjligt för att markera underkastelse – då ger svenskarna mycket pengar.

Bröderna Boyan och Alexis tar hand om varenda krona. Armin tror in i det längsta att pengarna han tigger ihop sparas till hans ögonoperation.
Dinko beskriver i förhören hur omöjligt det är att ta sig ur fångenskapen.

– Jag är ingen. De äger mig. Vet du hur det är att vara ägd på riktigt?

Ivanka hörs också som målsägare, men är fåordig och sätter stor tilltro till de båda bröderna. Hon har varit inneboende hos Boyan även i Bulgarien. Efter polisförhören får hon hjälp av socialtjänsten att ta sig tillbaka till hemlandet.

De andra inackorderas på vandrarhem genom socialtjänstens försorg. Dinko och Igor får bo på en båt i Göteborgs hamn tills rättegången är över. De säger att de aldrig haft det så bra. God mat, sköna sängar, trevliga människor.

Bröderna Boyan och Alexis sitter inlåsta i häktet, misstänkta för allvarlig brottslighet, och förhörs i omgångar. Förhörsledaren är mån om att skapa en god relation med den som ska höras.

– Vi har olika roller men grunden är alltid att skapa en relation och se människan man ska höra. Då ger förhören mer. Det gäller också i det här fallet, säger Cecilia Karlsten, utredare vid spaningssektionen.

De båda bröderna har utnyttjat sina landsmän på ett hänsynslöst sätt, men de är inga kallhamrade brottslingar som tiger sig igenom förhören.

– Generellt är de ganska pratsamma så det är svårt att få raka svar.

Eftersom allt tolkas tar förhören nästan dubbelt så lång tid som normalt.
Cirkusarbetaren, byggnadsarbetaren och de andra utsatta visar sig vara underfundiga män som gör sympatiskt intryck på polisens förhörsledare.

Männen dröjer sig kvar i Sverige över nyåret. Först i slutet av januari inleds rättegången. Nu kommer de till Göteborgs tingsrätt – gamla, trötta med fårade ansikten.

Jurister svischar förbi i sina blanka kavajer. Männen från Bulgarien sitter i tröjor och täckjackor. Plötsligt inser poliserna att de utsatta börjar tvivla på sin egen trovärdighet.

– Vi känner inte längre igen dem. De är fåordiga, nästan tysta. Vi förstår att de inte riktigt tror att rätten kommer att lyssna på enkla människor från Bulgarien. De befarar att de misstänkta bröderna ska ljuga sig ur detta, minns Mats.

Under rättegången som börjar i januari 2016, påstår den ena misstänkte brodern, Boyan, att han kom till Sverige för första gången för att arbeta som bärplockare och att han därefter återvänt för att försörja sig som bilmekaniker och gatumusikant. Handlar det här fallet i själva verket om människor på samhällets botten som utnyttjar andra fattiga?

Spanaren Mats vänder sig mot bilden att gärningsmännen själva är utsatta:

– Nej, gärningsmännen är inte fattiga. De kan säkert ha kommit från fattiga omständigheter, och deras möjlighet att skaffa sig ett drägligt liv ligger i att de utnyttjar andra.

Det här ärendet liksom andra fall av människohandel handlar om brutala kontraster – utsatthet och girighet. Men allt är inte svart eller vitt. Schablonbilderna stämmer inte. En del har förutfattade meningar om etnicitet, att alla som tigger är romer. Det här fallet visar att de som utnyttjas som tiggare kan ha annat ursprung.

– Detta gör arbetet med människohandel så intressant. Det är inte solklart vad som är vad. Och många gånger tänker man: vad hade jag själv gjort om jag vuxit upp under liknande omständigheter? Världen är fruktansvärt orättvis, säger Mats.

Både tingsrätten och hovrätten slår fast att tiggarna är utnyttjade. Bröderna döms för människohandel till tre respektive tre och ett halvt års fängelse. Alexis fru Irena döms till fängelse i sex månader för medhjälp.

I slutet av maj 2016 kommer beskedet att Högsta domstolen inte meddelar prövningstillstånd och Boyan och Alexis börjar avtjäna sina fängelsestraff.
För spaningssektionens chef Leif Rundberg och hans medarbetare är det en stor lättnad när allt är över.

– Vi valde att prioritera resurser till det här fallet utifrån underrättelser och det visade sig vara helt rätt. Vårt polisarbete hjälpte synskadade människor som utsattes för människohandel, tvingades tigga på gatorna och sova utomhus i bilar till och med i minusgrader.

Redan från början stod det klart att fallet skulle ge upphov till en politisk debatt om huruvida tiggeri är organiserat eller inte.

– Men oavsett politisk sprängkraft så måste vi som poliser agera professionellt och utreda misstankar om människohandel, säger Leif Rundberg.

Poliserna på spaningssektionen drivs av ett genuint engagemang:

– Vi ger röst åt människor som inte gör något väsen av sig, som inte kostar samhället något, säger Mats.

Paula talar om spaningsuppdragets lockelse, att vara kreativ och jobba med förklädnader. Men mest av allt ligger drivkraften i att se offren bli hjälpta till slut.

– En som vi räddade sa till mig en gång: "Tack för att ni gett mig mitt liv". Det säger allt.

Alla som utnyttjades som tiggare har för länge sedan kunnat resa tillbaka till Bulgarien.

Fotnot: Namnen på människohandlarna och deras offer är fingerade.