"Jag jublade inombords"

Jag hade jobbat natt och vaknade på eftermiddagen till ett sms: 'Behov av hundförare för att söka 6-årig flicka utanför Hudiksvall'. Egentligen var jag ledig men nappade. Som hundförare är prio ett att rädda liv, men ett barn är liksom snäppet ovanför det. Dessutom är jag ganska ny som hundförare och vill arbeta med hunden.

Jag visste inte så mycket om ärendet utan åkte till polisstationen i Uppsala för att rusta på. Sedan körde jag och kollegan Fredrik Klinga i varsin bil med blåljus i hög hastighet i nästan två timmar för att komma fram. På väg upp tänkte jag på hundföraren Pierre Nilsson i Blekinge som månaden innan omkom när han ryckte ut på ett uppdrag. Samtidigt tänkte jag på flickan.

När vi kom till Blacksåsberget vid 18-19-tiden var det folk överallt. Allmänhet, journalister och senare över tusen frivilliga. Alla väntade på oss, vi vill ju ha ren terräng när vi börjar söka. Jag är ändå imponerad av att folk lyckades hålla sig och inte gå före, dessutom var det mygg och knott till förbannelse där de stod.

Vi gjorde en kompromiss och delade upp sökområdet så att frivilliga fick börja söka i ett segment, och vi i ett annat. Nu var sammanlagt tre hundförare på plats, en fjärde var på väg från Gävle och en femte på väg från Västerås. Det enda vi hade att navigera efter var en liten turistkarta som vi använde för att dela upp sökområdet i väntan på att organisationen skulle komma igång. Attack var utvilad och skrek av förväntan när jag skramlade med sökutrustningen.

Jag gick upp för berget och började arbeta mig neråt. Terrängen var svår med raviner, branta bergssluttningar och stora stenblock som låg på varandra och jag kröp in i håligheter och försökte lysa med ficklampan.

Ibland bara försvann min hund ner bakom någonting. Det började skymma och var blött, halt och livsfarligt, även för mig. Attack brukar inte bli påverkad av svåra miljöer men nu märkte jag att han blev det. Han kunde stå tre, fyra meter upp på ett stenblock och bara vilja hoppa ner till mig. Det har jag aldrig sett förut.

Tiden tickade iväg och jag tänkte att nu! Nu måste vi hitta henne! Hon ligger nog där någonstans, allvarligt skadad. Helikoptern kunde inte gå upp på optimal höjd eftersom det var så mycket moln runt berget. Nere vid vägen stod ambulansen redo.

Strax före midnatt kallades vi in till staben och fick äta och dricka. Sedan väntade vi på att få ett nytt sökområde. Det var frustrerande att sitta och inte göra något, samtidigt jobbar vi efter en särskild modell och allt måste göras på rätt sätt. Jag tänkte att jag fick se det som en chans att vila, sådana här sök kan pågå i flera dagar.

Vid midnatt gick jag och Fredrik Klinga ut igen. Det var extremt mycket folk och vi fick använda blåljus för att komma fram. Den här gången körde vi upp på bergets baksida och jag ville vara schysst och låta kollegan arbeta sig upp medan jag arbetade mig ner mot den steniga terrängen, vilket var svårare. Nu var det kallt och beckmörkt, enda ljuset kom från min pannlampa. Jag var genomblöt överallt och kängorna våta och tunga. I början var terrängen ganska fin men så kom raviner igen som växte sig större ju längre jag kom. Flera gånger hann jag tänka det värsta.

Efter en timme såg jag hur hunden började bli intresserad, lyfte nosen och vädrade i luften och luktade på marken. Var det vilda djur han kände, eller flickan? Jag lät honom jobba vidare och till slut stod vi vid ett stup där det låg trädstammar huller om buller nedanför. Jag ropade flickans namn ifall hon låg där och tyckte att jag hörde något, men var inte säker. Det var så svagt. Hörde jag verkligen rätt? Efter att ha ropat flera gånger igen hörde jag något.

Från att jag gått ganska lugnt med hunden började vi jobba mer intensivt och så lyfte Attack nosen igen, hade vittring och jag insåg att här har vi faktiskt något. Jag ropade till flickan igen och fick ett tydligare svar. Hunden drog iväg längs ravinkanten, jättetydligt, och tog sig ner till nästa platå. Jag ropade flera gånger och så kom det plötsligt nedifrån stupet ett litet "Ja?"

Jag hörde hur flickan gnydde till och sekunden efter kom det ljuvliga markeringsskallet. Jag sprang efter och ropade frenetiskt gång på gång. Då dök ett litet ansikte upp över en klippavsats. Jag jublade inombords, klättrade ner och där, på en liten mossbeklädd hylla satt flickan hukad, genomblöt och iskall med lite pipig röst men inte uppgiven alls. Jag sträckte upp armarna, lyfte ner henne och kramade henne. Då kom tårarna, jag blev så vansinnigt glad. Jag ropade över radion till staben att flickan var hittad och millisekunden innan de släppte radioknappen, hörde jag ett vrål från dem. Ett glädjevrål.

Nu när jag hade hittat Ellenor ville jag inte släppa utan bara hålla i henne så hon inte skulle ramla ner igen: "Jag är från polisen, vi har letat efter dig." Jag frågade också om någon hade varit dum mot henne, men hon skakade på huvudet. Så kom jag på att jag hade två godisklubbor i fickan för att hålla blodsockret i schack under sökandet. En lakrits, och en med jordgubbssmak. Hon fick välja, tog den med jordgubb och blev jätteglad. Attack var också jätteglad och så ivrig att jag nästan blev irriterad på honom.

Jag satt där på knä med flickan fullt upptagen med att rapportera över radion och förklara var vi var, så jag tog fram en boll ur fickan och kastade iväg för att avleda honom. Efteråt fick jag nästan dåligt samvete, det var ju han som hade gjort jobbet.

Jag sade flera gånger till Ellenor hur glad jag var att vi hade hittat henne, det var en euforisk känsla, och jag tror att jag var gladare än hon. Det var fascinerande hur samlad flickan var, hon bara fann sig i situationen. Klockan hade passerat 01.00 och hon hade varit borta i 13 timmar i regn och kyla.

Min kollega Fredrik Klinga frågade över radion om han kunde hjälpa till. Sedan band han sin hund i skogen och sprang till oss när han hörde att hon var hittad.

"Ska vi gå så du får upp värmen?" sade jag till Ellenor och så reste vi oss upp och gick, hand i hand. Hon i bara t-shirt, shorts och smutsiga sandaler. Vi pratade om hennes husdjur, hundar och katter. Efter ungefär en kilometer kom vi fram på stigen där hennes föräldrar stod och väntade. De kramade om henne och hon sveptes in i en jacka. Sedan stod mamman och bara tittade tomt framför sig, som om hon inte trodde det var sant.

När jag kom hem vid 5 på morgonen kunde jag inte sova, så på förmiddagen låg jag i sängen och skrev om händelsen på Facebook. Inlägget var känslosamt och fick mycket uppmärksamhet men egentligen skyr jag strålkastarna. Det var för att jag var så uppfylld där och då som jag kunde sätta ord på det.

Innan detta hände hade jag en yrkesmässig dipp. Man ser så mycket elände i jobbet, plus att jag upplever att våra förutsättningar har blivit sämre. Men det här gav en vitamininjektion som jag lever på fortfarande. Den här gången var det jag, och framförallt Attack, som hittade flickan. Men sökinsatser är verkligen ett lagarbete. Jag har inga barn själv men är så imponerad av denna lilla tjej. Vilken vuxen människa som helst hade gett upp efter så många timmar.

Läs även: "Vi hittar de flesta".