"Vi ska ta honom"

Det här är ett terrorbrott! Det var det första jag sa när larmet kom. Jag hade jobbat dagpass och satt och avrapporterade. Helt plötsligt, strax före klockan 15.00, fick vi höra att det var skadade och döda på Drottninggatan.

Sedan var det tyst en stund, innan fortsättingen kom. En lastbil. Vi bara ryckte våra tjänstekort ur datorerna och stack. I bussen påminde vi varandra om att risken för konfrontation är stor, som vid attentaten i Frankrike och Belgien. Det skiljer terrorbrott från andra brott, gärningsmannen försöker inte komma undan. Just där och då var jag så fokuserad att jag faktiskt inte hade några särskilda tankar, de kom senare. Om rädslan för riskerna hade tagit över, skulle vi fått stanna bussen. Nu var det bara adrenalin, stresspåslag. Vi skulle vinna detta, ta honom, så var det bara. Hittar vi gärningsmannen, skjuter vi först. Det var vår taktik.

Vi svängde upp vid Mäster Samuelsgatan och såg hur människor sprang mot oss, samtidigt som vi snabbt lastade ur för att inte själva bli en måltavla. Samtidigt fick vi till oss att det var skottlossning i närheten, så jag och mina kolleger drog våra vapen och började springa upp på Drottninggatan. Vi var övertygade om att gärningsmannen fanns där någonstans i folkhavet.

En terrorist har bättre beväpning än jag, kanske ett bombbälte, och är beredd att dö. Det fanns inga säkra platser och jag tänkte att jag måste hitta honom först, innan han hittar mig. Jag märkte inte att jag blev fotograferad.

Vi hittade ingen gärningsman. Istället såg jag en kvinna ligga på marken, hon saknade delar av sitt ben. Jag insåg att jag måste försöka hjälpa henne samtidigt som gärningsmannen skulle kunna dyka upp var som helst. Jag ropade åt en man i kostym som visade sig vara en polis. Han tog på sig en poliskeps och vi började bära kvinnan till en ambulans. En annan kollega gick före och var våra ögon.

Vid det här laget var vi många på plats. Kolleger sökte genom Åhléns, det var patruller i varje gathörn. En pappa kom fram till mig och frågade efter sin lilla dotter som var på bio med sin skolklass. "Är hon säker?" frågade han men det enda jag kunde svara var att alla som är inomhus måste stanna kvar tills vi evakuerar. Jag såg på honom hur orolig han var.

Vi försökte få bort folk från området men en man vägrade så det blev en brottningsmatch där vi fick lägga ner honom. Sedan visiterade vi honom noggrant, anspänningen var hög.

Efter ett tag blev jag platschef vid Centralbadet för vittnesupptagningen. Restaurangägaren öppnade sina lokaler för oss och fixade vatten och kaffe. Här fick vi en liten andningspaus efter att ha jobbat sedan 06.30 på morgonen. Vid det här laget var vi ganska slitna allihop och det var nu tankarna började komma: vad är det vi varit med om? Jag tänkte på min familj – om det hade hänt mig något. Klockan var 20-21 någonting när det slog mig att jag måste ringa hem.

Jag har gått terrorutbildningen och den väckte tankar som jag tog med mig. Utbildningen är kort men lyfter det som är viktigt att tänka på, som hur gärningsmannen kommer agera och vad jag ska göra. Det var en bra mental förberedelse.

Även om det var många talgrupper på radion och periodvis svårt att komma ut på sambandet, var ledningen tydlig och bra. Jag visste vad som hände hela tiden, vad vi hade och vad jag skulle agera mot.

På natten när vi avrapporterade stod tevenyheterna på och då såg jag bilden på mig och Akad Jaber som gjorde sitt näst sista pass som aspirant. Då kom en liten stolthetskänsla. Inte för att det var vi på bilden utan för att den så tydligt symboliserar det som alla poliser gjorde på plats. Alla gjorde sitt yttersta. Tillsammans med civila kolleger, sjukvården, räddningstjänsten och allmänheten lyckades vi göra ett bra jobb trots att det var kaotiskt.

Väldigt många har hört av sig till mig efteråt, från journalister till gamla klasskamrater och folk på stan som kände igen mig. Men jag har nästan haft lite svårt att ta emot allt eftersom bilden handlar om det poliser gör varje dag, med skillnaden att detta var ett terrorattentat.

Dagen efter satt jag i soffan med min familj. Veckan efter gick jag på pappa-
ledighet med min lilla dotter. Sedan hon kom har jag blivit ännu mer beslutsam och noggrann i mitt jobb: Jag ska klara uppgiften, jag ska alltid komma hem.