Filmen blev nyckel i storbråk

Klockan var halv sju på påskaftonen 2016 när flera närboende och förbipasserande lade märke till de upprörda rösterna från ett tiotal män som samlats runt en bil utanför det anrika Centralhotellet i Gävle. Ett av vittnena tog upp en mobiltelefon och började filma och snart övergick diskussionen till handgripligheter.

En man i 45-årsåldern fick ett slag i huvudet och började blöda kraftigt, två andra män attackerade förövaren och under minuterna som följde slogs männen i grupper längs en över hundra meter lång sträcka. När allt var över låg två unga män kvar på marken svårt knivskurna, och när en av dem senare låg på operationsbordet trodde inte ansvarig läkare att patienten skulle överleva natten.

När polisen kom till platsen fanns flera av de inblandade kvar. Den 45-åriga, alltjämt blödande, mannen greps liksom hans 16-årige son. Snart spärrades ett större område av och polisen började säkra bevis på platsen. Där fanns både blodspår och knivar.

– Första patrullen på plats gjorde verkligen ett bra jobb. De gjorde egna iakttagelser, markerade tidigt blodbilden, spärrade av och satte ut vakter. En första teknisk undersökning kunde göras redan på kvällen, berättar Karin Wessén, kriminalinspektör vid Gävlepolisen. Karin Wessén var själv i tjänst under påskhelgen och när hon kom till jobbet på söndagsmorgonen fanns det mycket jobb att göra.

– Två av oss som kom att jobba med den här utredningen fanns på plats den dagen, och det var verkligen en fördel. Har du varit med redan från början kan du utredningen utan och innan, säger hon.

Inte minst handlade arbetet om att förhöra de båda anhållna. Snart skulle det gripas ytterligare en man och till slut även en fjärde. Men det var långtifrån klart vad som hade hänt och vem av de misstänkta som hade gjort vad.

Händelseförloppet var rörigt, allt var över på ett par minuter och det faktum att så gott som alla inblandade var klädda i svarta jackor gjorde det svårt för vittnena att skilja dem åt. Därför reagerade polisen när Aftonbladet lade ut en film under rubriken "Läsarfilmen visar slagsmålet i Gävle" på sin sajt. På filmen syntes två män slåss med sparkar och slag. Deras ansikten hade maskerats av Aftonbladetredaktionen.

– Min första tanke var att vi måste få tag på den filmen. Vi var medvetna om källskyddet, men vi kunde ändå ställa frågan till Aftonbladet, säger Karin Wessén.

Som väntat lämnade tidningen inte ut filmen, men redaktionen hjälpte till med att vidarebefordra polisens önskemål till filmaren.

Tre dagar senare skickade personen den oklippta filmen till polisen. Karin Wassén tycker att kontakterna med Aftonbladet fungerade smidigt.

– Jag önskar naturligtvis hellre att vittnen går till oss först. Det blir lätt problem när en film har varit ute i media och vi sedan ska höra vittnen. Men det råder meddelandefrihet.

Filmen visade sig vara längre än det som Aftonbladet hade valt att visa och dessutom gav den en bild av hur slagsmålet startade och en skymt av den del av slagsmålet som slutade med knivdåd.

– Nu gällde det att försöka identifiera de personer som vi såg på filmen. Först fick vi skicka filmen till NFC (Nationellt forensiskt centrum) för förbättring av ljud och bild och sedan fick vi lägga ned mycket tid på att analysera den. Vi nötte den där filmen hur många gånger som helst. Varje gång upptäckte vi nya saker, berättar Karin Wessén.

Även om inte filmen fångade knivdåden i sig gav den en tydlig bild över vilka som hade varit delaktiga i bråket och den gav även en del information om hur de hade rört sig under händelseförloppet. Till exempel gick det att se att 45-åringen, som själv sa att han hade dragit sig undan bråket på grund av sin kraftiga blödning, en stund senare rusade tillbaka in i bråket med höjd högerarm.

Vidare gick det att se att en annan man i samma ålder, pappa till en av de knivskurna, höll sig passiv när diskussionen övergick i våld. Hans agerande på filmen gjorde att tingsrätten senare ansåg att han var ett trovärdigt vittne.

– Det gick att se att han inte ingick i gruppen som slogs utan snarare var en pappa som desperat försökte lugna ner situationen. Filmen har jättestor betydelse även om den inte direkt visar själva brottet, säger Karin Wessén.

De båda knivskurna männen överlevde men med både fysiska och psykiska men. Båda hade tidigare haft kontakt med polisen men då som misstänkta för brott. Från början var de inte intresserade av att berätta särskilt mycket om vad som hade hänt.

Åklagaren Peter Olofsson hade nära kontakt med förhörsledarna under utredningen och var även den som senare kom att förhöra de båda knivskurna under rättegången.

– Polisen lade ned ett stort arbete på att få de båda knivskurna att känna sig omhändertagna. De gavs mycket omsorg och omtanke. Båda var väldigt skraja för att bli angripna igen och det gällde att ge dem en trygg miljö och känsla. Under rättegången berättade de ganska mycket, även om de säkert inte berättade allt. Och det berodde på bra polisarbete, säger Peter Olofsson.

Polis och åklagare lade tillsammans ett pussel med hjälp av filmen och alla bitar som de många vittnen bidrog med.

Bilden av vad som hade hänt blev tydligare och tydligare. Men det avgörande beviset blev de dna-träffar som visade att 45-åringens blod fanns på båda offrens jackor och på en kniv som hittats intill brottsplatsen. Vid tiden för rättegången var bara den ena jackan analyserad, vilket gjorde att tingsrätten dömde 45-åringen till åtta års fängelse för enbart ett fall av mordförsök. Men när hovrätten tog upp fallet var båda jackorna analyserade och mannen döms för två mordförsök till tio års fängelse.

Två andra män som hade varit åtalade för mordförsöken friades av båda domstolarna. Även det knivoffer som varit åtalat för att ha slagit en flaska i huvudet på 45-åringen friades eftersom han ansågs agerat i självförsvar. Men trots att det blev friande domar ansåg polis och åklagare att de på ett bra sätt hade fått fram vad som faktiskt hände där i tumultet på påskaftonen förra året.