Tjuv och polis

Nu gick det inte att backa ur. Den svarta rånarluvan klibbade mot ansiktet och pulsen skenade när Anders skrek "Det här är ett rån!" Den skräckslagna bankmannen på Nordea i Söderhamn lydde order och lade ner sedlar i den tygsäck som rånaren slängde fram, samtidigt som tankarna snurrade i hans huvud. "Inte nu igen!" Det här var andra gången som han var med om ett bankrån. När en kollega sträckte sig mot larmknappen, skakade en annan i personalen diskret på huvudet. För farligt.

När bytet var bärgat, nästan 700 000 kronor, tog Anders säcken, skrek "Merry Christmas!" och rusade ut. På en liten parkering intill var en äldre dam på väg att backa ut med sin Volvo 760. Anders slet ut henne, "Get out!", kapade bilen och körde iväg i panik. I baksätet låg en tårta kvar, som damen hade köpt denna fredagseftermiddag några dagar före jul.

I en rondell höll Anders på att krocka med sin kollega Mats som kom körande på väg till jobbet och här hade historien kunnat sluta.

Men Anders höll undan och fortsatte flykten. Framme vid stans resecentrum bytte han till sin civila tjänstebil, slog på radion och blev polis igen. Via polisradion hörde han larmet som gick ut strax efter klockan 14, mitt under polisernas skiftbyte, tryckte in kanal 62 och kastade sig in i jakten på sig själv.

Bankrånet på Nordea den 17 december 2004 är unikt i svensk kriminalhistoria. Visst har det hänt att poliser begått brott förut, men att gärningsmannen själv är med och utreder det hela tillhör inte vanligheterna.

Rånet skakade inte bara om poliserna i Söderhamn som sveks av sin kollega, det skickade även chockvågor genom en hel yrkeskår och skapade rubriker över hela världen. Ett filmbolag i Japan hade långt gångna planer på att göra en dokumentär om fallet.

Brottet hade troligen aldrig klarats upp om det inte vore för ett envist vittne som visste vad han hade sett och en hemlig polisutredning som lyckades hålla tätt. Svensk Polis åkte till Söderhamn för att träffa dem som var med.

"Anders", som vi väljer att kalla honom, är bördig från Malung i Dalarna och var en "polispolis". En sådan som identifierar sig med sitt yrke och alltid har på sig sin mentala uniform. 21 år gammal antogs han till Polishögskolan i Solna och i en tevedokumentär som Sveriges Television spelade in, säger en ung och självsäker Anders: "Man märker när man jobbar, att alla människor ljuger."

Anders ansågs vara driftig, klättrade snabbt och togs emot med öppna armar när han några år senare sökte sig till Söderhamn. Snart blev han även vapeninstruktör, handledare för polisstudenter och en av poliserna i länets insatsstyrka.

Att han 1998 blivit dömd för egenmäktigt förfarande efter att ha tagit hem en vinkelslip som hittats i en stulen bil, var inget som stoppade framgångssagan.

– Jag är nog den ende polis i Sverige som spårat med en beväpnad bankrånare bakom mig, säger Jan "Jante" Ekholm, som då var hundförare och nu är kommunpolis i Söderhamn.

Vi träffar honom på samma plats där rånarjakten startade den där vinterdagen för 12 år sedan, en liten skogsdunge i utkanten av resecentrum i Söderhamn. Bara några minuter efter larmet började han söka efter rånaren tillsammans med Anders.

Anders var angelägen om att hundföraren enbart skulle koncentrera sig på spårningen, och att han själv skulle bekämpa eventuella hot under vägen. "Var försiktig, rånaren kan vara beväpnad!" varnade Anders där han sprang bakom sin kollega, med draget vapen.

Jakten gick över stock och sten och genom en å där Jante sjönk ner ända till halsen i det kalla vintervattnet, men fortsatte oförtrutet. Det började bli mörkt.

"Spåret är ju alldeles färskt. Jag ska ha den jäveln", tänkte Jante Ekholm när schäfern Ingo drog i kopplet.

När de kom tillbaka till polishuset, höll Anders med ena handen upp dörren för hundföraren. I andra handen höll han en säck, med rånbytet. Än idag frågar sig Jante Ekholm vad som hade hänt om några av sedlarna hade ramlat ut just där och då, där de stod beväpnade, mitt emot varandra.

– Hade Anders skjutit mig?

Rånaren var väl maskerad och försvann snabbt utan ett spår. Det kunde ha varit det perfekta brottet – om Anders inte gjort sitt livs misstag i ivern att skaffa sig alibi.

Precis när han bytt flyktbilen mot sin civila polisbil, stoppade han en bil under förevändning att det var en rutinkontroll. Men bilens förare, läraren Kjell-Åke Sjöberg, hade sett när Anders flydde i panik från banken och retat sig på den vårdslösa körningen. Därför följde han efter och såg hur bankrånaren bytte bil – och blev polis.

"Det var ju du! Det var ju du som kom med den där rånarbilen!" utbrast Kjell-Åke Sjöberg när Anders berättade att banken hade rånats. Det kom från hjärtat, utan tanke på det livsfarliga i att konfrontera en beväpnad och desperat bankrånare, även om han nu hade polisuniform på sig.

Anders nekade men vittnet stod på sig så till slut tog Anders fram sitt anteckningsblock och skrev ett pm om att han blivit felaktigt utpekad. När Anders skulle stoppa tillbaka pennan, darrade händerna så mycket att både den och anteckningsblocket for i backen.

Väl hemma kunde Kjell-Åke Sjöberg inte släppa vad som hänt. Han mindes hur bankrånaren först parkerat sin bil och sedan suttit nedhukad ganska länge, innan han plötsligt kom ut och sprang iväg till en annan bil. Och sedan stoppat honom, som polis. Hur sjutton gick det ihop? Det gick inte ihop! Det blev för snurrigt alltihop och Kjell-Åke Sjöberg gick till sängs för natten.

På kvällen fortsatte jakten på bankrånaren och kolleger från både Gävle och Bollnäs rasade in. Tåg stoppades, förstärkningsvapnet MP5 togs fram, ännu fler hundpatruller skickades ut. En tipsare pekade ut några välkända missbrukare och Jante Ekholm och Anders beordrades ut igen. Anders höll i kofoten när dörren forcerades och sammanlagt fyra personer greps.

En fotograf från lokaltidningen fångade dramatiken och tog en bild på Anders och Jante. Anders tittar bort. Dagen efter låg tidningen på polisstationen: "Kolla! Anders är på förstasidan!"

Parallellt skulle snart ytterligare en polisutredning starta i allra största hemlighet, med bara en handfull invigda.

När vittnet Kjell-Åke Sjöberg hunnit sova på saken och sortera sina tankar, ringde han till polisen och berättade vad han hade sett. Vittnesmålet var så trovärdigt att polisen Helena Jernqvist som tog emot det, var alldeles kallsvettig när hon lade på luren och gick in till sin kollega Tord Tallmarker:

– Vi kanske har rånaren i våra egna led.

Tord Tallmarker vet inte hur många gånger han och kollegan Sune Nordh tittade på bankens övervakningsfilm, fram och tillbaka, fram och tillbaka. De satt som förhäxade.

– Titta! Han rör sig precis som vi!

Den helgen samlades de invigda vid köksbordet hemma hos en av dem, och satt långt in på småtimmarna och lade en indiciekedja. En syssla de inte vågade ägna sig åt på polisstationen. Till slut kom de fram till det otroliga, att det inte kan vara någon annan än den duktiga, seriösa polisen Anders. Deras kollega.

Nu gällde det att hålla tyst i huset och det krävdes både list och tålamod för att både leda utredningen mot Anders framåt, och inte röja sig. Till exempel förflyttades Lars-Åke Sund, som då jobbade på länskriminalen i Gävle, till Söderhamn utan att det berättades varför han var där. Förhör hölls på annan plats än polisstationen och möten med åklagaren skedde på ett hotellrum.

En intressant bil som skulle undersökas skickades till Gävle, "på service". Hela utredningen åtkomstskyddades i datasystemen, så att ingen annan skulle kunna ta del av den. Överhuvudtaget präglades utredningen av en i det närmaste pedantisk noggrannhet, hellre långsamt än fel, och poliserna gick exempelvis igenom flyktvägen gång på gång och provsprang olika delsträckor.

Dygnet runt, vecka ut och vecka in, levde gruppen med fallet och Tord Tallmarker kunde vakna mitt i natten av att hans jobbhjärna gick på högvarv: "Jäklar! Detta måste jag skriva upp!"

Inte ens de egna kollegerna fick veta vad som pågick vilket ibland gjorde tillvaron helt surrealistisk. Till exempel skämtade de oinvigda om signalementet som gått ut om rånaren och som var så likt: "Fasen Anders, ska du på förhör!"

Det påfrestande skådespeleriet kollegerna emellan fortsatte och utredningsgruppen gjorde allt de kunde för att försöka uppträda naturligt när de fick frågor eller stötte på Anders själv i polishuset.

– Anders kom alltid tassande och frågade "hur går det med rånet? Har ni några spår?" Frågorna stärkte våra misstankar, han brukade aldrig engagera sig i utredningssidan, säger Tord Tallmarker.

Efter rånet hade Anders tappat sina insatsglasögon och en dag när han kom in på Tord Tallmarkers rum, låg de helt öppet på skrivbordet. Tallmarker höll andan – men det hela gick Anders förbi.

Den hemliga gruppen vände på alla stenar men åklagaren tyckte ändå att det krävdes mer. Efter två månader hade man kört fast. Genombrottet kom några dagar senare – tack vare huvudpersonens fåfänga.

Anders var handledare för polisstudenterna och en dag satt han i polishusets kafé och skröt om en ny, fin Volvo med gps som han hade köpt. Lars-Åke Sund överhörde samtalet och eftersom han visste att det gjorts en ekonomisk utredning av Anders som visade att han hade lån upp över öronen, smög han upp till Sune Nordh för att be honom göra en slagning på bilen.

Det visade sig att säljaren bodde i Stockholm och – bingo! – hade kvar pengarna i kontanter. Sune Nordh larmade interna utredningar i Västerås som tog över ärendet för att undvika jäv. Deras personal åkte så fort de kunde till Stockholm och javisst, sedlarnas serienummer överensstämde med bankens. 220 000 kronor i ovikta sedlar. Detta var den sista spiken i en lång rad på kistan.

Nu gällde det bara att locka in Anders på polisstationen, för att gripa honom. Smicker hade funkat förut och under förevändning att länspolismästaren ville få en dragning om hans arbete som handledare för studenterna, nappade Anders och kom in redan efter en halvtimme, den 28 januari 2005.

Spänningen låg i luften på våning två i polishuset där fällan hade gillrats, nu var upplösningen nära.

Anders tog hissen upp, gick in till höger i korridoren med en svart väska i handen, och inne på rum 344 skedde konfrontationen. "Du är misstänkt för Nordearånet". Anders ombads öppna sin väska som han alltid bar omkring på. Först vägrade han släppa den och i en laddad sekund utspelades en envig mellan två händer. Anders, som ryckte åt sig väskan, och Sune Nordhs som hann hugga den. De mötte varandras blick, Anders insåg att slaget var förlorat, och släppte taget.

I väskan låg tjänstevapnet och under den – en plastpåse med sedelbuntar.

"Fy fan var härligt!" Sune Nordh håller fram sin bara arm när han återberättar vad som hände, historien får fortfarande håren att resa sig. Då, för 12 år sedan, var han inte en kollega som dränktes i bestörtning utan en polis som gick in i rollen och fokuserade på uppgiften. Men när han idag tänker tillbaka på ögonblicket fylls han av eftertanke. Anders var en duktig taktiker och samtidigt en instabil person. Vad hade hänt om han fått tag på sin
sig sauer först?

Istället bad Anders med låg röst om att få gå och kissa, sedan sa han inget mer. När han leddes ut, var det sista gången han lämnade Söderhamns polisstation.

– Efter det tittade han aldrig mer på oss, säger Sune Nordh.

Den 29 januari 2005 toppade tidningarnas löpsedlar med skandalen: En polis var anhållen misstänkt för bankrånet. Inne i polishuset undrade kollegerna nästan om de vågade gå ut – skulle de mötas av hånskratt? Eller ännu värre, misstro och ilska?

– Det blev inte så. Tvärtom var det många som kom fram och dunkade oss i ryggen över att vi inte gjorde skillnad på folk och folk. Att vi hade gripit en kollega, säger Jante Ekholm.

Men internt var känslorna upprivna. På stormöten talades det som det yttersta sveket, några var förbannade, andra grät. Polisstudenterna blev väldigt besvikna och tog illa vid sig.

– Att bli lurad så in i helvete, dessutom av en kollega, säger Lars-Åke Sund och skakar på huvudet när vi träffas.

Hundföraren Jante Ekholm, var en av dem som tog det hårdast.

– När Anders greps bröt jag ihop och fick gå till psykolog. Jag litade på honom till 100 procent. Vi var inte bara kolleger, vi hade dykt ihop och varit på samma fester. Nu visade det sig att han var en beväpnad gärningsman som flåsade mig bakom ryggen när vi spårade. Det var så otäckt. Ett otroligt svek.

Även professionellt var han besviken. Att som hundförare vara först på plats efter ett rån och ha alldeles färska spår, är guldläge för en hundförare.

– Jag blev bestulen på mitt livs spår.

Vad får en välrenommerad polis, en påläggskalv, att riskera allt? Svika sina kolleger, bränna sin karriär och traumatisera människor?

"Rädd. Uppgiven. Viljestark..." så beskrev Anders sina känslor under rånet för förhörsledaren efteråt. Och att han behövde pengarna för att köpa julklappar till sina barn.

Men när kriminalreportern och frilansjournalisten Walter Repo senare fick en lång och unik intervju med honom inne på häktet i Falun, tornar en mer komplex bild fram. Anders levde i en tornado av växande kaos där ett stort renoveringsprojekt, en gammal kyrka utanför Söderhamn, aldrig blev klart och slukade mer och mer pengar samtidigt som äktenskapet knakade. På vintern var det så kallt i huset att den kvarglömda tvätten i tvättmaskinen frös. Ovanpå det kom pressen att vara en perfekt polis, tillgänglig dygnet runt och bäst på allt. Ångesten red honom, han såg inget slut.

Det sipprar också fram en annan bild av Anders, än den kompetente som fanns på ytan. En man som inte drog sig för att skarva och hitta på för att anpassa sin verklighet. Till exempel ljög han för sin nya fru om att hans tidigare hustru var död för att slippa svartsjukediskussioner, trots att hon levde. Och en skada på armen påstod han var minsplitter från FN-tiden
i Bosnien, när det i själva verket var från en ganska banal olycka i barndomen.

Med facit i hand kan även de forna kollegerna se att allt inte stod rätt till med Anders.

– Han visste alltid bäst, ville alltid synas och vara i centrum. Men synade man honom i sömmarna, upptäckte man att alla historier inte stämde. Kort innan rånet hade vi en julfest där han tappade kontrollen. Polisstudenterna reagerade och alla undrade hur det var fatt, säger Sune Nordh.

I gränslösheten ryms fräckheten. Som till exempel att Anders på eget bevåg lastade en buss full med poliser och jurister som alla jagade rånaren, och körde dem på en guidad tur i rånarens fotspår. Att han gömde delar av rånbytet på jobbet, för vad kunde vara en mer säker plats än ett polishus?

Eller att han valde just Nordea för rånet, en bank som han varit på många gånger förut. I personalrummet hängde en lapp på väggen med instruktioner om hur de bankanställda skulle agera vid ett rån. Längst ned stod namnet på deras kontaktperson inom polisen: Anders.

– Överhuvudtaget var han så trovärdig hela vägen, skrev det där pm:et om att vittnet hade pekat ut honom och gav trovärdiga förklaringar till allt när vi i förhör gick igenom exakt vad han hade gjort den där dagen, säger Lars-Åke Sund.

Några mil utanför Söderhamn ligger samhället Arbrå, där vittnet Kjell-Åke Sjöberg bor. Vi träffar honom över en kopp kaffe på verandan och han pekar med tummen över axeln:

– Där borta bodde Svartenbrandt.

När domen mot Anders vunnit laga kraft fick Kjell-Åke Sjöberg medalj och en blomsterkvast under en liten ceremoni i polishuset. Det var en något motvillig hjälte som belönades och som hävdade att han bara gjort sin plikt. Det säger han idag också.

– Jag ser mig inte som någon hjälte, det där skulle jag gjort varje dag i veckan, säger han.

Han arbetar som lärare i svetsning och dagen efter var rånet det stora diskussionsämnet på skolan. Kjell-Åke Sjöberg berättade att han sett rånaren.

– Ingen trodde mig.

Själv visste han vad han hade sett och de första dagarna gick han och tittade sig bakom axeln, av rädsla för att rånaren skulle dyka upp igen. Han bar även in några rejäla slagträn i huset, utifall att, innan han hörde på radion att rånaren var gripen.

En enda gång har vittnet och gärningsmannen mötts igen. Det var för några år sedan på järnvägsstationen i Gävle och Kjell-Åke Sjöberg kände igen Anders direkt. "Undrar om han känner igen mig?" Frågan fick aldrig något svar.

Under rättegången var hundföraren Jante Ekholm en av de poliser som sökte Anders blick för att försöka förstå, för att se ett uns av ånger eller något annat som skulle hjälpa till att begripa det obegripliga. Men Anders vek undan blicken varenda gång. Istället var han fylld av självförtroende och utmanade åklagaren.

En sak har etsat sig fast, och det var när Anders fick frågan om han hade varit beredd att skjuta om polisen hade kommit. Då förklarade han att han varit så automatiserad, och "då bekämpar jag målet".
Bankrånet, och polismannens svek, lever kvar i Söderhamn även om det bleknat i takt med tiden och nya, spektakulära brott.

Ibland när Tord Tallmarker föreläser för pensionärer kommer frågan upp: "Polisen som rånade banken, vad gör han nu?"

Inom polisen vet man att Anders, som bytt identitet flera gånger, fortsatte sin kriminella bana efter fängelsestraffet med olika småbrott, men ingen har kontakt med honom idag.

En fråga som hänger sig kvar är om Anders hade en medhjälpare som aldrig dök upp. Vissa anser det osannolikt att en så strukturerad person som han inte hade en färdig flyktplan.

En annan fråga är varför han gjorde det. Pengarna, javisst, men var det värt det?

En tredje gåta är hur Anders kunde dupera sin omgivning.

– Myndigheten trodde på honom i alla lägen. Han kom till oss i Söderhamn som en Messias från Stockholm, var så verbal, duperade polisledningen och lade fram allt så det lät så fint. Då hjälpte det inte att vi senare försökte hissa varningsflagg när vi reagerade på hans beteende och sätt, säger Sune Nordh.

De poliser som var inblandade i fallet bär ändå med sig känslan av att rättvisa skipades. De var ett gäng erfarna poliser som jobbat med grova brott hela yrkeslivet och som drevs av yrkesskicklighet och ren och skär envishet.

– Det gäller att gneta på även om åklagaren inte är med på noterna. Här hade vi verkligen en magkänsla, det gällde bara att hitta rätt, säger Tord Tallmarker.

För Jante Ekholm har det betytt mycket i hans personliga läkningsprocess att ha fått vara med och lösa fallet. "Anders vann inte den här matchen". Trots allt har han kvar tilliten till människor – särskilt till kollegerna.
Även för Söderhamnspolisen i stort har upplösningen varit avgörande.

– Vi får inga gliringar över det som hänt, inte ens från busarna. Det var jäkligt viktigt att vi tog Anders, att vi följde boken till punkt och pricka och att han dömdes.

Det visar att polisen inte skyddar sina egna. Tack vare det kunde sveket vändas till stolthet, säger Tord Tallmarker.

Finns det något du skulle vilja fråga Anders?

– Ja, hur han har det idag. Hur livet är – och om han någonsin anade att vi var honom på spåret.

Anders är ett fingerat namn. Svensk Polis har varit i kontakt med honom men han vill inte lämna några kommentarer.