"Vi körde som i sirap"

Martin Bergström, trafikpolis från Östersund, kom som patrull nummer två till platsen:

"Jag satt bredvid Christer som körde. Via en blåljuskanal följde vi vad som hände, att barnet skrek, att mamman skrek, att vittnen inte vågade gripa in. Utan att lägga någon värdering i det var det jättesvårt att greppa. Trots att vi körde fort, kändes det som att köra i sirap. Vi ville fram, vi ville agera.

Jag märkte på räddningstjänsten hur kaotiskt det var på platsen. Deltidsbrandmän letade efter en båt för att ta sig ut och ställde frågor om vilka grejer som behövdes. Sedan hörde vi att första kollegan var på plats, såg barnet vid vattnet och febrilt försökte ta sig dit.

Jag hörde desperationen lysa igenom: "Jag kommer inte dit!" I mitt huvud låg barnet på en liten gräsplätt och jag förstod inte varför det var så svårt. När vi äntligen var framme begrep jag. Det var inte den bild jag hade haft framför mig.

Alla kände samma frustration, att vi måste ta oss till barnet. Jag hade kontakt med helikoptern som frågade hur de kunde landa. Sedan gick de rätt in och släppte av en person.

När de lyfte igen med barnet blev jag alldeles tom inombords. Vad var det som hade skett?

Det var en absurd arbetssituation och jag har aldrig varit i närheten av något liknande."

--------

Elin Eriksson, ingripandepolis från Östersund, kom som patrull nummer tre till platsen.

"Det var väldigt frustrerande med framkörningen, den sträckan har aldrig känts så lång som då. Via radion fick vi höra att pappan och barnet var nere vid vattnet och jag fick rysningar i hela kroppen.

Väl framme fick jag syn på barnet som låg där nere. Den synen går inte att beskriva och den har etsat sig fast. Det var många som jobbade för att få tag på barnet så jag koncentrerade mig på mamman, höll om henne allt jag kunde och förmedlade löpande vad som hände hennes dotter.

Där och då kändes det som att jag var den hon hade att stödja sig på och vi pratade om allt mellan himmel och jord, hur hennes dotter är som person och vad hon tycker om att göra. Jag ville hålla hoppet levande trots att jag sett vad jag sett.

På sjukhuset berättade läkaren med tårarna i ögonen att det inte såg bra ut. Man känner sig så hjälplös och vill göra mycket mer. "Krama dina barn", sa mamman när vi skildes åt. Då brast det för mig och vi stod bara och kramade om varandra och grät.

Idag känns det inte lika jobbigt eftersom det trots allt gick ganska bra. Men det här är ett ärende jag kommer bära med mig resten av livet."