Uppdrag: Verkställighet

Den fyraåriga dottern och sjuåriga sonen sover fortfarande när polisen knackar på dörren till familjens rum på asylboendet, ett före detta pensionat utanför Hagfors i Värmland. Storasyster, elva år, och föräldrarna är klädda och på väg till frukost
i matsalen.

– Today? frågar pappan förvånat.
–Yes, now.

På så enkel engelska som möjligt förklarar de civilklädda gränspoliserna Pernilla Silvén och Johan Ihlberg att familjen måste packa sina grejer på en gång och följa med dem till Migrationsverkets förvar i Märsta nära Stockholm.

– Förvar. It’s like a house but you can’t go outside. Your plane leaves on Monday.

Snart får de tolkhjälp av en annan boende som talar både flytande engelska och dari. Poliserna Leif Hultman och Linn Sigurdsson är med för att bistå vid hämtningen, men ska inte med hela vägen till Stockholm. De hämtar Ikeakassar att packa i och familjen sätter igång utan att protestera.

Föräldrarna har uppgett att de är från Afghanistan och de har varit i Sverige i snart ett halvår. Nu ska de skickas tillbaka till Tyskland, det land där de först lämnade fingeravtryck och registrerades när de kom till Europa.

Enligt den så kallade Dublinförordningen är det där deras asylansökan ska prövas. Familjen skulle ha åkt på egen hand för tre veckor sedan, men säger att de missade bussen för att barnen somnade om. Migrationsverket har tolkat det som att de inte kommer att åka självmant och beslutat att de ska hämtas med tvång och överlämnat ärendet till polisen. Därmed är det polisens uppgift att genomföra beslutet och se till att familjen kommer iväg. En verkställighet, som det heter på myndighetssvenska.

– Vi går alltid in så lugnt men så målmedvetet som möjligt, och försöker undvika skrik och hets. Om vi inte har ett flyg att passa låter vi dem ta den tid de behöver för att komma i ordning, säger Pernilla Silvén. 

Hon är tf gruppchef och en av elva anställda på gränspolisen i Värmland. En normal vecka har gruppen en eller två sådana här så kallade Dublinärenden, och utöver det ärenden där personen ska skickas till sitt hemland. Under några veckor har Pernilla Silvén jobbat med att få iordning alla papper som nu ligger i ett gult kuvert: resplan med flygtider, tillfälliga resehandlingar eftersom familjen saknar pass, godkännande från tyska myndigheter att de tar emot familjen och ett obligatoriskt meddelande till flygkaptenen om varför familjen tvångsavvisas.

Vissa gånger är Pernilla Silvén och kollegerna bara med vid själva hämtningen, och får hjälp av Kriminalvårdens nationella transportenhet, NTE, att köra de många gånger långa sträckorna till förvar eller flygplatser. Men idag kunde NTE inte hjälpa till och ärendet brådskade. Därför blir det ett heldagsjobb för henne och Johan Ihlberg.

När personerna sedan ska flyga är det oftast med reguljärflyg och under övervakning av medarbetare från NTE. Andra gånger är polisen med hela vägen, som på specialchartrade plan när många ska återvända till samma land, eller när polis behöver vara med och förhandla in personen i landet. Några länder, som Somalia och i perioder Afghanistan, har inte tagit emot egna medborgare som inte kommer frivilligt.

Innan gränspolisen genomför en verkställighet diskuterar de vad som kan hända och hur många som behöver följa med. Kommer andra på boendet protestera, behöver någon vakta bilarna så att inte däcken blir sönderskurna? Behövs uniformerad personal? Kan den utvisade dra fram en kniv som legat under soffkudden? Eller möts de av en familj som vägrar packa? I så fall får polisen stoppa ner allt i plastsäckar och familjen sortera senare.

Men på asylboendet i Hagfors löper det smidigt. Mamman delar ut saker som de inte får plats med till andra boende som kommit till rummet för att säga hej då – porslin, rispaket, en vit kavaj.

– It’s ok. We want to go to Germany, säger hon.

Poliserna låter föräldrarna och barnen röra sig fritt, men punktmarkerar alla så att ingen går iväg obevakad i korridoren eller ut genom sidoentrén. Det har hänt att asylsökande pratar sinsemellan på sitt språk och gör upp att någon ska låtsas gå på toa och smita iväg.

De flesta verkställigheter, ungefär fyra av fem, går lugnt till, säger Pernilla Silvén.

–Många har på ett sätt accepterat att de inte får stanna, de har överklagat så långt det går.

Sedan finns de verkställigheter som är svåra.

– En del gör allt för att skjuta upp avvisningen, säger Leif Hultman, som har varit på gränspolisen i sammanlagt sju år.

Drömmen om att få stanna i Sverige och skräcken över att bli hemskickad driver en del till extrema handlingar. Leif Hultman och kollegerna bär på dramatiska minnesbilder:

Mamman som grep tag i sin tvååring och höll fast honom så hårt mot sig att hans bröst och armar blev blå. Hur de fick bända loss honom och hur storasystern, som hade verkat medgörlig, i allt tumult smet ut genom fönstret och rymde så att polisen inte kunde slutföra uppdraget.

Mannen på Migrationsverket i Karlstad som fick avslag på sin ansökan, tömde bensin över sig och tände eld med en tändare. Han räddades för att Johan Ihlberg var där och snabbt hittade en kolsyresläckare.

Det finns asylsökande som hoppar ut genom fönster för att skada sig och fördröja hemresan. Män som försöker slänga sig ur bilen, eller nedför trappan till flygplanet och måste förses med midjefängsel och hjälm för att kunna föras ombord på ett säkert sätt eller som en sista utväg bråka så mycket ombord att piloten, som har sista ordet på reguljärflyg, ska vägra ta med dem.

De minns kvinnan som vrålade desperat hela vägen till flyget och krävde att få tala med Migrationsverket trots att poliserna förklarade gång på gång att det var just Migrationsverket som fattat utvisningsbeslutet, att det inte gick att överklaga mer.

Föräldern som hotade att döda sitt barn. Och mamman som låste in sig i tvättstugan och lämnade sina skräckslagna barn ensamma utanför.

– Att barnen hamnar i kläm, det känns svårast, även om jag förstår att föräldrarna är desperata och frustrerade, säger Pernilla Silvén.

Pernilla Silvén var ingripandepolis i Skärholmen innan hon kom till gränspolisen i Karlstad för tre år sedan. Först var hon tveksam till tjänsten – att jobba med att tvinga iväg folk som inte vill åka.Svårast var det i början, säger hon. Då påverkades hon mycket.

– Kan vi göra så här, kunde jag tänka. Vid sjukdomsfall till exempel, vem skulle ta hand om personen dit den kom? Men hemlandet är ansvarigt och vi får lita på Migrationsverkets bedömning att det är okej för personen att åka dit. Och som ingripandepolis mötte jag andra jobbiga saker som missbruk och våld.

Liksom för alla poliser handlar det om att man som tjänsteman måste genomföra vissa uppdrag.

– Men har det varit bråkigt hela dagen märks det såklart på en när man kommer hem, säger Leif Hultman.

Det som väger upp är att jobbet är flexibelt och att de har ett bra stöd av varandra i gruppen, säger båda. Där kan de ventilera svåra upplevelser.
Ibland händer det att motvilliga återvändande ändrar attityd när hemresan är ett faktum. Det har poliserna varit med om när de flugit med. Föräldrar som har behandlat sina barn illa börjar bete sig normalt, personer som inte varit helt ärliga släpper sin fasad.

– Det kan gå från gråt och motstånd till att de är ganska nöjda med att komma hem, säger Leif Hultman.

De gånger han är mest nöjd med sitt arbete är när de lyckats avslöja identiteten och skicka hem en person som förekommit i brottsutredning efter brottsutredning.

Eller när det har varit en stökig verkställighet men han ändå kan skaka hand med personerna när de åker därifrån. Pernilla Silvén håller med:

– När vi kan säga hej då som vänner och de tycker att vi har behandlat dem bra. ”Det är inte ditt fel”, säger en del.

En utmaning med jobbet är att gränspolisverksamheten är svår rent juridiskt, säger Johan Ihlberg.

– Utlänningslagen som styr vårt arbete är komplex och förutsättningarna
i omvärlden ändras hela tiden.

Urban Krook, tf sektionschef under sommaren, beskriver det som att gränspolisen lever i det politiska bakvattnet och påverkas av globala händelser, kanske mer än någon annan polisverksamhet.

– Vi får ständigt anpassa våra rutiner, säger han.

I juni ändrades till exempel lagen om mottagande av asylsökande, LMA, så att en asylsökande som har fått beslut om avvisning eller utvisning och inte återvänder frivilligt, inte har rätt till bistånd, alltså boende och dagsersättning.

– Frågan är hur vi ska nå dem om de ställs på gatan utan fast adress, säger Urban Krook.

Ett misstag vid en lagändring gör också att polisen inte kan avvisa direkt vid gränsen om en person har nekats inresa, utan beslut från Migrationsverket. Men lagen ska rättas till.

Efter en och en halv timme är packningen lastad och alla redo. Pappan släcker sin cigarett mot gräsmattan och kramar om några vänner. Snart rullar polisens grå folkabuss på landsvägen i de värmländska skogarna, liten mellan de höga granarna. Familjen sitter tyst.

Det tar fem timmar till Märsta. Pernilla Silvén och Johan Ihlberg tar hand om några parallella ärenden över telefon under tiden. Johan har ordnat med hemresa för en dömd person som ska utvisas, men personens id-kort har kommit bort. Pernilla Silvén pratar med pappan i en familj som hålls under uppsikt och skulle ha anmält sig på polisstationen dagen innan. Migrationsverket har gett familjen besked om att de ska skickas hem.

Pernilla frågar om deras inställning till att resa hem. Gränspoliserna försöker alltid få till en dialog i första hand, att den som ska utvisas åker frivilligt. De tar kontakt och gör sin egen bedömning av risken för att personen ska avvika. Varje fall är en avvägning och kräver fingertoppskänsla. En del asylsökande ger upp och vill samarbeta när de får höra att polisen ska komma. Veckan innan åkte en kille från Irak buss själv till flygplatsen, liksom en tjej från Uganda. Det räknas ändå som verkställigheter. Om personerna inte väntas samarbeta måste poliserna ta till tvångsmedel och hämta dem. Det händer att poliserna talar om att de ska komma så att personen kan förbereda sig, men vanligast är att de inte gör det.

– Vi vill inte chansa. Det går åt onödiga resurser om vi möts av en tom lägenhet, säger Pernilla Silvén.

Ett problem är att i två av tre fall har personen avvikit redan när polisen får ärendet. Då registrerar polisen personen som efterlyst, men inte alla regioner har haft resurser att jobba med efterspaning.

Johan Ihlberg följer ibland med som eskortledare på polisens chartrade återvändarresor. Också han kan beröras och undra om ett beslut verkligen är rätt. Som när han mötte en familj från Balkan som skulle splittras. Den 22-årige sonen hade kommit i förväg och fått uppehållstillstånd. Det fick inte resten av familjen trots att pappan, som också var polis, hade utsatts för dokumenterade våldsamheter.

Men ibland har han mött asylsökande som inte har talat sanning, och det har gjort honom något avtrubbad.

– Om en person ska få skydd måste det vara på rätt grunder. Att en familj är här flera år och barnen hinner rota sig kan ibland bero på att föräldrarna inte har respekterat beslut och startat långa processer på falska uppgifter.

Den afghanska familjens barn är tålmodiga resenärer, men den sista biten har fyraåringen myror i benen och får låna Pernilla Silvéns mobil och titta på barn-tv. Framme på förvaret i Märsta sitter barnen snällt och väntar vid föräldrarna när en handläggare skriver in dem. Poliserna säger hej då och backar ur garaget, porten till den hårdbevakade byggnaden går igen.

För familjen väntar tre nätter inlåsta innan de hämtas av sex personer från Kriminalvårdens transportenhet på måndag morgon och körs till Arlanda. De får checka in vid en avskild ingång, kliva på reguljärplanet först av alla via trappan och sätta sig längst bak. Klockan 11.15 landar de i Frankfurt.

Då verkställer polisen

De flesta asylsökande som får avslag lämnar landet självmant. Polisen verkställer avvisningar och utvisningar:

• När Migrationsverket överlämnat ett ärende för att personen inte bedöms samarbeta och det behövs tvång, eller när personen har avvikit och måste efterspanas.
• När polisen själv vid en gränskontroll eller vid en inre utlänningskontroll upptäcker en person som saknar tillstånd att vara i landet.*
• När domstol har beslutat om utvisning av en utländsk person som har dömts för allvarliga brott.

Svårigheter:

• När identiteten inte är fastställd och hemlandet okänt.
• När vissa länder inte tar emot egna medborgare som inte kommer frivilligt eller saknar pass.
• När personer som har fått avslag avviker.
• Polisen och Migrationsverket samarbetar i ett regeringsuppdrag för att effektivisera arbetet.
• Fram tills att ett fel i lagen justeras behöver polisen ett beslut från Migrationsverket.