"Var är pappa?"

En stor, gammal motorcykel med sidovagn tornar upp sig i Polismuseets utställningshall på Gärdet i Stockholm. Den och många andra fordon, uniformer och föremål lockar dagligen horder med skolklasser. Polisen är spännande. Men inte för alla.

Numera ryms här en helt ny utställning som bär en annan tyngd. I utställningen ”Andra sidan murarna” som pågår till den 28 augusti delar barn med sig av hur det känns att ha en förälder som sitter i fängelse.

– Det är så lätt att tänka att alla barn tycker att det är roligt att leka tjuv och polis och att de har en bra relation till polisen från trygga sammanhang. Men många barn har andra erfarenheter från polisen, säger Tina Landgren, producent för utställningen.

I dag har ungefär 30 000 barn i Sverige en förälder som är frihetsberövad. Många av dem vet att polisen har hämtat deras förälder och har även hälsat på sin mamma eller pappa som sitter i fängelse. Det är en erfarenhet som präglas av mycket skam och skuld, ilska, sorg och ensamhet, men också av ett starkt behov av att få prata om sin situation.

Det har man försökt ta fasta på i utställningen, som är ett samarbete mellan Polismuseet, Sweco, den ideella organisationen Bufff (Barn och ungdom med förälder/familjemedlem i fängelse) och Kriminalvården.

I höstas ordnades därför workshops för dessa barn där de fick vara med och skapa utställningsmontrar som på olika sätt gestaltar deras upplevelser.

– Barnen har berättat vad de har varit med om och vad de vill att andra ska veta. Jag upplevde att de tyckte att det var skönt att bli lyssnade på och att de faktiskt kunde känna en stolthet över att ha en erfarenhet som inte andra har, säger Tina Landgren.

Åtta barn mellan 11 och 18 år har anonymt bidragit med berättelser till utställningen. Montrarna har byggts upp som rum som besökarna kan kika in genom via nyckelhål.

– Barnen har fått skapa antingen en symbolisk värld eller något väldigt konkret, till exempel ”så här ser det ut i min pappas cell”. Även om det inte var helt lätt att göra eller prata om, tyckte barnen att det var viktigt och skönt att vara med, säger Tina Landgren.

För det är inga lätta erfarenheter barnen brottas med när en förälder frihetsberövas. Många får inte veta riktigt vad som händer utan upplever att föräldern har försvunnit utan att säga hej då. Man saknar sin förälder, men är samtidigt arg över att denna har gjort något som gör att de måste skiljas åt.

– Det är nästan ingen som pratar om det här. Anhöriga får ofta väldigt lite stöd. De är så oerhört drabbade men de syns inte. Jag tror att det är viktigt att våga prata om det för det värsta som finns är att inte finnas eller synas, säger Tina Landgren.

Parallellt med barnens berättelser har man också skapat montrar som visar hur det kan se ut på fängelsernas besöksrum. Där finns bilder och torra fakta; som till exempel hur många anstalter som finns i Sverige och hur en dag på ett fängelse kan se ut.

Just sådana konkreta detaljer är ofta centrala för barnen och är minst lika viktiga att prata om, säger Jill Tuulse. Hon är familjestödjare på Bufff och träffar dagligen barn vars föräldrar är frihetsberövade. Sådant som kan verka självklart för oss vuxna är inte lika givet för barnen.

– Det finns så många tankar hos barnen. Till exempel varför det heter fotboja när det inte ser ut som en boja utan mer som ett band. Och vad som händer om det börjar brinna på fängelset, eller om föräldern blir sjuk där. Har de en toalett? Får de mat? Sitter de i en bur? Det är inte alls självklart för dem, säger Jill Tuulse.

På Bufff arbetar personalen med ett mycket konkret stöd för barnen. De svarar förstås på barnens frågor, men erbjuder också träffar med barn i samma situation. Ett par gånger i månaden ordnas olika aktiviteter som biobesök och brunch, men barnen kan också komma dit och bara hänga och umgås, fika eller se en film.

– Här är det helt okej att säga vad man känner och tänker. Det är skönt att få träffa andra utan att behöva göra så mycket, och veta att man inte är ensam, säger Jill Tuulse.

Barnen får komma dit så länge de behöver, även efter att föräldrarna har avtjänat sina straff.

– Vi slänger inte ut någon för att de har fyllt 19 eller 20. En del börjar jobba här hos oss som volontär efteråt.

Bufff har varit väldigt aktiva i uppbyggnaden av utställningen och Jill Tuulse tycker att det var värdefullt att få vara med.

– Framför allt för att få fram situationen och hur barn kan uppleva dem, men också för att inte straffa barnen som är så himla stigmatiserade i samhället när en förälder hamnar i häkte.  Det har varit helt otroligt att jobba med barnen.