Trivs på gränsen

"Det var nedsläckt och tyst, hela familjen låg och sov. Efter en stund såg jag hur en liten pojke i fotbollsdress låg bakom föräldern och försökte sova. Det var nu alla möjliga tankar började fara genom huvudet. Ute var det minusgrader. Jag frågade pojken om han kunde sätta på sig något varmt men syskonet sa att han inte vågar byta om när ni är så många poliser här. Just detta arbetspass har satt spår hos mig som människa och polis.”

Så skrev Julian, polis i Värnamo, på Facebook efter att han gått in hos en sovande familj för att genomföra en så kallad verkställighet. Ett torrt ord som betyder att familjen måste lämna landet och som rymmer en ibland gråtfärdig verklighet.

I den verkligheten har även Patrik Engström varit, chefen för gränspolissektionen vid nationella operativa avdelningen. Han har vandrat hela vägen från polisarbetet på gatan till chefsstolen i Stockholm och leder nu arbetet med det som inleddes med en historisk höst 2015. Flyktingar strömmade in och enligt osäkra prognoser kan så många som 140 000 asylsökande komma i år. Men alla får inte stanna och återvänder de inte frivilligt, är det polisens uppgift att tvinga dem.

– Det är något av det mest obehagliga man kan göra som polis och jag känner verkligen igen mig i Julians beskrivning. Att du känner, gör att du är en bra polis! De här människorna är ju inte kriminella utan hjälpsökande och vårt jobb är att möta dem med tvångsmedel i deras svåraste stund, säger Patrik Engström.

Samtidigt, säger han, finns det saker man kan göra för att underlätta, små saker som kan betyda mycket för de utsatta. En sak kan vara att försöka planera i ett tidigt skede och till exempel anpassa hämtningar efter flighter så att det inte blir en lika stressad situation. Det kan också vara bra att lämna uniformen hemma.

– Många har en negativ bild av polisen från sina hemländer, men det är himla svårt. Ur polisens perspektiv är uniformen både ett slags mentalt skydd, och en sköld som skapar avstånd, säger Patrik Engström.

Att jobbet ändå måste göras tvekar han inte en sekund på och något som verkligen har präglat honom är de år som han tjänstgjorde i södra Afrika. Där blev det tydligt vad som händer om polisen börjar tumma på lagar och regler. Det hindrar dock inte att han flera gånger har varit med om att frihetsberöva någon – och blivit glad när samma person släppts fri. Patrik Engström glömmer aldrig en ung, chilensk man som inte ville återvända frivilligt.

– Bredvid honom satt hans flickvän med ett papper i handen och jag förstod direkt att det var ett havandeskapsintyg. Hon var gravid, han ville inte återvända till Chile och vi beslutade om förvar.

Då dök den chilenske mannens svärmor upp och frågade poliserna hur hon kunde ta strid för honom. Patrik Engström förklarade och det slutade med att svärmodern åkte direkt till utlänningsnämnden och vann. Mannen fick stanna.
– Då blev jag lättad.

Men gränspolisens arbete handlar ju om så mycket mer än att avvisa människor som inte får vara här. Ibland utspelas ”Lilja 4-ever”framför ögonen, filmen som bygger på ett verkligt fall från 1999 där Patrik Engström var inblandad i efterspelet, när han arbetade på kriminalunderrättelsetjänsten.

Den 16-åriga flickan från Litauen som kom till Sverige i tron att hon skulle få träffa sin mamma. Istället låstes hon in i en lägenhet, våldtogs och såldes till främmande män.

– Om vi hade upptäckt henne i gränskontrollen när hon reste in hade hon kanske levt idag. Det var så tragiskt att man går sönder, säger Patrik Engström.

Varför reser en ung tjej i sällskap med en äldre man? Varför stämmer utseendet inte riktigt med passbilden? Hur kommer det sig att hon inte kan svara på vem hon ska träffa? Det är frågor som kan rädda människor från att bli offer för människohandel och som vakna gränspoliser ställer sig. Och det är där i skärningspunkten mellan de globala frågorna och de individuella människoödena som Patrik Engström trivs.

De stora världspolitiska händelserna kokas ner till konkret vardag och sällan blev det så tydligt som den 12 november ifjol när Sverige införde gränskontroller. Några veckor tidigare hade Patrik Engström sagt att det finns andra utvägar och att gränskontroller är sista utvägen.

Vad var det som hände?

– Vi förstod långt innan vartåt det barkade men måste enligt Schengenreglerna prova allt annat först. Ur ett polisiärt perspektiv är gränskontroller inte effektivt för att minska antalet asylsökande men
regeringen, som måste ha ett bredare synsätt, tyckte det. Och då blev det så, säger Patrik Engström.

För att klara uppgiften framöver har rikspolischef Dan Eliasson begärt mer resurser till polisen. Men fick Patrik Engström önska fritt skulle det bli:

• Mer folk. Gränspolisen består av cirka 1 000 personer, det behöver fördubblas.
• Politiska beslut. Idag är det ett stort problem att vissa länder vägrar ta emot personer som svensk polis vill avvisa.
• Lagändring. Polisen borde kunna lämna tillbaka ärenden till Migrationsverket även om en person är efterlyst. Som det är nu blir polisen ett slags arkiv där ärenden läggs på hög tills de preskriberas.

När vi ändå är inne på fria önskelistor passar Patrik Engström på att även slå ett slag för större öppenhet inom polisen – och utåt.

– Ibland när man träffar nyblivna poliser tror de att man måste ha lagstöd för att prata med folk!

Sin egen verksamhet, gränspolisen, kallar han ”det mest förtroende-skadliga som finns inom polisen”. Det är ett kommunikativt minfält där minsta felsägning kan orsaka debattstormar och en verksamhet som sällan väcker positiva reaktioner. Motmedlet heter mer öppenhet, anser Patrik Engström. Nyligen började gränspolisen publicera månadsvis statistik över genomförda inre utlänningskontroller på polisen.se och planerar att även lägga ut siffror över genomförda verkställigheter. Patrik Engström tycker det är självklart att lämna ut sakuppgifter, sedan är det journalisternas jobb att tolka och analysera.

– Ge mig ett exempel på när det funkade att mörka. Jag menar, Watergate gick ju så där. Det här är en förtroendesport och den vinner man genom att vara öppen. Vi skulle vinna så mycket på att ha journalisterna med oss i bilarna ut på jobb och visa vår verklighet!

Som ett gott exempel tar han ”Mos Maiorum” – en gigantisk polisinsats 2014 över hela EU för att hitta papperslösa flyktingar.

– Det kallades super-Reva och jag fick många kritiska frågor. Men det är jag inte rädd för och vi hanterade det bra genom att svara professionellt och sakligt.

Motsatsen, tycker han, var den svenska Revadebatten två år tidigare.

– Då backade polisen och var tyst vilket gjorde att felaktigheter spreds. Vi lider fortfarande av det.

Alla som sett Patrik Engström i någon av de otaliga tidningsintervjuer och teveinslag som han medverkat i det senaste året vet att han inte skyr strålkastarljuset, eller diskussioner. Det tackar han sin tid i teatergruppen ”Vår teater” för.

– Jag tycker inte det är läskigt att prata inför folk. Och säger man något dumt glöms det bort i 99 fall av 100.

Även på Twitter diskuterar han flitigt med poliser, journalister och allmänheten men tycker själv att han får ganska lite stryk med tanke på att detta är ett forum som annars är känt för sin stundtals hårda samtalston. Patrik Engström låter nästan lite besviken över att det inte blir någon verbal fight.

Har du alltid varit sådan?

– Ja. Jag har också, precis som rikspolischefen, varit med i ett punkband. Jag spelade trummor i Neutral, där bokstaven N hade en rund anarkistring runt sig.

 Bandet gjorde bara en enda låt: ”Säpo, Säpo, fascistlakejer”.
– Vi var emot allt!

Ett personlighetstest som han gjorde under sin studietid hos FBI National Academy i USA tyder mycket riktigt på en orädd person som är född ledare. Patrik Engström fick beteckningen ENTJ, samma personlighetstyp som bland andra Stalin, Napoleon och presidentkandidaten Donald Trump, något han konstaterar med ett roat leende.

– Jag har svårt att göra något lagom, säger Patrik Engström.

– Förhoppningsvis kör jag på åt rätt håll och håller mig från de
värsta diktatorsfasonerna. 

”Som tur är utgör ENTJ bara tre procent av befolkningen – annars skulle de köra över majoriteten av jordens befolkning”, som de beskrivs på en av alla de sajter där personligheterna beskrivs. Men när Svensk Polis ringer runt till personer som känner Patrik Engström väl och ber dem beskriva honom, är ”medmänsklighet” ett av de första orden som kommer upp.

Tre frågor från poliser

Svensk Polis frågade medarbetare runt om i landet vad de vill ha svar på från Patrik Engström.

”Jag är gränspolis i glesbygden där avstånden till närmsta förvar gör att vi ibland inte klarar tidsreglerna för frihetsberövanden. Hur ser du på det?” 

Patrik Engström: Det är ett stort problem som vi har tagit upp med både rikspolischefen och generaldirektören för Migrationsverket. Det behövs fler förvarsplatser och mer transportkapacitet och det jag tror och hoppas är att region Nord ska få en större del av kakan när pengarna ska fördelas.

”Det är frustrerande att lägga exempelvis mängdbrott och brottsförebyggande arbete åt sidan. Varför är flyktingfrågan viktigare?”

Patrik Engström: Det beror på att regeringen har beslutat att införa gränskontroller. Övrigt Alma-arbete som att hantera ordning och säkerhet vid asylboenden är händelserapporter som hade uppstått ändå. I grunden handlar detta om att 162 000 människor har kommit hit med sina egna konflikter och trauman i bagaget. Men det är klart att förtroendet för polisen skadas när vi tvingas prioritera ned exempelvis inbrott.

”Hur påverkas gränspolisen av omorganisationen?”

Patrik Engström: Traditionellt har gräns- polisen varit en liten, udda del av polisen där man har kört sitt eget race i egna rapporteringssystem. Det funkar inte längre. Nu ska vi länka ihop gränspolisen i hela Sverige så att arbetet blir enhetligt, även om det aldrig går att göra exakt likadant på Arvidsjaurs flygplats som på Arlanda. Detta innebär att en del kommer känna sig vingklippta och ifrågasatta.