På pass på gränsen

Det är onsdag eftermiddag strax före jul. Luften är kall på perrongen i Hyllie, den första stationen på svensk mark för tågen från Köpenhamn. Trafiken är tät, tågen kommer in mellan var tionde och tjugonde minut.

– Alla som inte har pass, var snälla och följ med här, säger polisassistent Louise Frejdig som vanligtvis arbetar i ingripandeverksamheten i Eskilstuna.

En grupp yngre män reser sig, efter viss tvekan. Louise Frejdig följer dem ut på perrongen till ett litet område avgränsat av kravallstaket. Ytterligare ett par passagerare utan pass eller giltiga id-handlingar leds hit från de andra vagnarna. En ung kvinna bär sin bebis tryckt mot bröstet. Blicken är trött, inåtvänd.

– Vi är klara. Det är ett tjugotal som väntar här nere. Hämtar ni upp dem nu? säger Louise Frejdig i radion.

För att hinna kontrollera samtliga passagerares id-handlingar och ta hand om dem som söker asyl, krävs 20 till 25 poliser i tjänst samtidigt, dygnet runt.

Sedan regeringen i november beslöt att införa tillfälliga gränskontroller har region Syd avsatt 130 poliser till den så kallade Alma-kommenderingen. Därutöver skickas 120 kolleger från andra delar av landet som förstärkning. En del har en veckas kommendering, andra två. Ytterligare några väljer att stanna i flera veckor.

Louise Frejdig anmälde sig frivilligt. Men hon har flera kolleger som blivit kommenderade mot sin önskan.

–Jag har varit här en gång tidigare, fast i Trelleborgs färjeläge. I september, när läget var betydligt rörigare och mer akut. Den här gången ska jag stanna i över en månad, det är mitt sätt att bidra, säger Louise Frejdig.

Fästmannen och barnen får helt enkelt komma ner och hälsa på henne i det tillfälliga hotellhemmet iMalmö.

– Det är klart att det är tråkigt att vara hemifrån. Men jag har en stöttande familj. Det här är ett viktigt jobb. Och, tillägger hon, bitvis jobbigt. Inte bara för att det är blåsigt och kallt på perrongen och fötterna värker efter allt stående, utan för att du möter blickarna hos människor som flytt undan kulregn och misär, små barn med trötta ögon som sett alldeles för mycket.

– Jag är själv från Syrien. En stor del av min släkt är kvar i Homs. Om de alla har klarat sig vet jag inte, jag har bett min mamma att inte berätta för mig. Det är för känsligt, för jobbigt, säger Louise Frejdig.

Men, säger hon, precis som i andra arbetssituationer undviker hon att gå in med sina personliga känslor i mötet med människor i tjänsten. Arbetsliv och privatliv är inte samma sak.

Hon börjar hoppa för att få upp värmen. Kollegan Alexandra Lindgren hänger på.

– För mig känns det bra att vara här. Jag anmälde mig frivilligt. Men jag har inga barn som jag måste lämna, säger Alexandra Lindgren.
Hon är polisassistent och jobbar i vanliga fall som IGV-polis i Nyköping.

– Kanske är det också lättare för mig att lämna mina vanliga arbetsuppgifter eftersom jag ju vet att någon annan tar min plats under tiden. Å andra sidan blir deras ordinarie jobb lidande.

Ett nytt tåg rullar in. De tre arbetsgrupperna sprider ut sig längs perrongen. Anton Eliasson, civilanställd passkontrollant på Arlanda, stiger på tillsammans med en grupp gräns-poliser från Stockholm.

– Jag kan bidra med expert-kunskap om hur man värderar id-handlingar och andra dokument, säger han.

För att sprida kunskapen så mycket som möjligt går han mellan de olika grupperna under arbetspasset.

– Du lär dig något nytt här varje dag. Det är verkligen nyttigt. Dessutom lär du känna kolleger från hela landet, säger Louise Frejdig.

I vagnarna verkar de flesta passagerare veta vad som gäller. Id-kort och pass sträcks fram och Louise Frejdig nickar, ler och skojar med en och annan längs gången. Incidenterna har varit få. Förra veckan rusade en ung kille ut ur tåget och bort från spåren, men han fångades snabbt in och kördes till Migrationsverket.

Lagen om id-kontroller trädde i kraft 21 december och 4 januari infördes den rent praktiskt. Nu ansvarar transportörerna för att ingen tillåts åka över gränsen utan giltiga handlingar. Samtidigt inför Danmark gränskontroller mot Tyskland. Bara de flyktingar som reser med giltiga identitetshandlingar kommer då att ha möjlighet att söka asyl i Sverige. De tros inte vara många.

– Men det kan hända att en del försöker hitta andra vägar. Därför har vi redan ett samarbete med tullen och kustbevakningen, säger Ulf Sempert, kommenderingschef för Alma. Gränspolisens arbetssätt påverkas inte i sig, säger han. Kontrollerna ska fortsatt göras. Men när det är färre asylsökande att registrera hinner polisen både göra ett bättre förarbete innan överlämningen till Migrationsverket och ett noggrannare kontrollarbete vid gränserna.

– Vi kommer inrikta oss allt mer på att upptäcka falska id-handlingar och människosmuggling, säger Ulf Sempert.

Sedan september, när flyktingvågen tog fart på ett sätt som bara kan jämföras med andra världskriget, har trycket på region Syd varit stort. Det blev inte mindre när gränskontroller infördes i november, ett beslut som förlängts vecka för vecka. Ledningsgruppen i Syd och Alma-staben har sedan dess tvingats planera och schemalägga dag för dag för att säkerställa att det är tillräckligt med folk i Hyllie, vid brofästet Lernacken, Malmö hamn och färjelägena i Trelleborg och Helsingborg.

– Vi finjusterar hela tiden planeringen och hur många som behövs. Vi vet hur stora tomrum medarbetarna lämnar efter sig för att jobba här. Såväl i Syd som i de andra regionerna som ställer upp för oss, säger Ulf Sempert.
Prioriteringen av Alma har fått konsekvenser. I region Syd tar det i dag längre tid att få ett nytt pass, anmäla brott eller få hjälp i receptionen. Vissa mängdbrott och visst underrättelsearbete har också naggats i kanten. Men framförallt är det det förebyggande arbetet som fått stryka på foten. Själv är Ulf Sempert inte bara kommenderingschef för Alma, utan också införandeansvarig för medborgarlöften i regionen.

– Men medborgarlöften är ett strategiskt initiativ, så de tillhör det sista man rör.

Jarl Holmström är biträdande chef för region Syd.

– Hittills har det förebyggande arbetet blivit lidande. Det är inte alls bra, särskilt som vi redan sedan tidigare behöver öka antalet områdespoliser och medarbetare i yttre tjänst, säger han.

Insatsen, som kräver hundra poliser från regionen per dygn, har också begränsat de yttre resurserna avsevärt.

– Vi kan exempelvis inte finnas vid flyktingboendena så mycket som vi borde, säger Jarl Holmström.

Bristen på långsiktiga politiska beslut har varit - och är fortfarande - besvärlig. Men i dag arbetar Syd och Alma-staben med en halvårsplanering som ska börja gälla 29 februari, där gränspolisarbetet bemannas mer långsiktigt. I planeringen ingår även en parallell uppgift. Den ursprungliga gränspolissektionen på 84 personer ska fördubblas, eftersom regeringen beslutat att takten på verkställighetsärendena av asylsökande som fått avslag ska öka markant. Men, säger Jarl Holmström, de poliser från Syd som idag arbetar i Alma ska återgå till sina ordinarie uppgifter från och med 29 februari.

– De ska ersättas av medarbetare som i dag inte jobbar i yttre tjänst. Vi måste öka vår närvaro ute och se till att det förebyggande arbetet inte längre blir lidande, säger han.

Nu förbereds de 79 nyutexaminerade poliser som anställdes i december för att gå rakt in i gränsarbetet. Ett fyrtiotal civila rekryteras externt till Syd för att arbeta som passkontrollanter och utredare av verkställighetsärenden. Därutöver kommer 15 från PKC och en handfull poliser från vardera spaningsgrupper, underrättelseverksamhet och receptioner att arbeta i kommenderingen.

– Men vad gör vi om den nationella förstärkningen försvinner och vi har kvar samma uppdrag? De tuffa prioriteringarna märks i dag. Men i det läget skulle rena utredare också behöva flyttas ut enligt våra bedömningar.
Dessutom laborerar ledningsgruppen med scenariot att regeringen inför fullständig gränskontroll. I dag är den partiell. Ska den bli helt vattentät, dygnet runt och året runt, krävs drygt 500 heltidsanställda, enligt Jarl Holmström.

Solen ligger lågt över Hyllie station den här decemberdagen. I en stålcontainer ovanför perrongen, belägen en gata bort från det bronsglittrande köpcentret Emporia och Malmö arena, värmer sig några av de asylsökande som just kommit med tåget över bron. I ena hörnan sitter ett tiotal ensamkommande killar som snart ska bli hämtade av personal från socialtjänsten. Tre barnfamiljer köar för en första registrering av gränspoliserna på plats.

Platschef Richard Essabih, till vardags chef på tunnelbanepolisen i Stockholm, arbetar sin andra vecka i Hyllie.

– Det här, att verkligen möta människorna som kommer hit, har gett mig en helt annan bild av vad de har gått igenom, säger han.
Men att det första de möts av i Sverige är en underdimensionerad barack duger inte, menar han.

– Under den första tiden av anstormning förstår jag att det kan bli så här. Men nu. Ska små barn behöva se folk som bryter ihop på golvet? Eller kvinnor bli visiterade mitt framför de andra som väntar?

Baracken är provisorisk. Här finns varken tillgång till vatten eller kaffe. Närmsta tjänstetoalett ligger ett torg bort.

– De här arbetsvillkoren fungerar tack vare den höga lojaliteten i kåren. Men nu när man pratar om att insatsen ska hålla på länge måste man ordna en mycket bättre organisation som gör det här hanterligt, säger Lars Olsson, inspektör och sökhundsförare från Stockholm.

Jarl Holmström är väl medveten om att baracken inte duger i längden. Hela insatsen innebär en ständig avvägning, menar han. Innan de har fått klarhet över resurserna och en långsiktig stabilitet vill de inte dra på sig höga byggkostnader.

– Men självklart måste vi ordna bättre arbetsförhållanden, säger han.
Just nu pågår samtal med bland annat Trafikverket om möjligheten att bygga en permanent plattform där tågen kan stanna för gränskontroller innan de rullar in på Hyllie station. Under januari kommer också en ny mottagning öppna på Vintergatan i Malmö, där polisen och Migrationsverket ska kunna arbeta parallellt.

En lastbil har stannat utanför baracken. Nu baxar två män in ett stort skrivbord. Semsi Kilic, tunnelbanepolis från Stockholm, hojtar till:

– Hallå, ni får ta ut bordet igen. Det står en familj här ute och fryser som måste få komma in!

Semsi Kilic skakar på huvudet och skrattar till.

– Visst behöver vi möbler, men inte precis nu. Men det är så här rörigt det är här, och då är det ju ändå mycket lugnare än i höstas.

Han och de andra Stockholmskollegerna har snart jobbat klart för dagen och kvällsgrupperna är på väg in. Ikväll planerar de gemensam middag på hotellet.Han tystnar och lyssnar i snäckan.

– Följ med, vi slutar inte riktigt än. Ytterligare 30 personer är på väg upp från perrongen.