Älskar språk

När Stockholms universitet 1979 hälsade sina nya studenter på språkkonsultlinjen välkomna blåste vänstervindar och klassen var full av idealister som ville förändra världen. Till exempel genom att hjälpa företag och myndigheter att skriva begripliga texter som medborgarna kunde förstå. Men alla hade inte ett politiskt patos i bränsletanken. I klassen fanns också Carina Alfredsson, en ung kvinna som valt utbildningen för att hon helt enkelt älskade svenska språket.

– Det var något jag hade fått med mig hemifrån. Pappa lärde mig läsa och hade ett väldigt tålamod.

Fadern arbetade i både gruva och fabrik men skrev under senare delen av sitt liv några självbiografiska böcker som blev utgivna. Modern var kartritare.

– Jag skulle beskriva vår familj som intellektuell arbetarklass. Läsandet var väldigt viktigt och blev en form av umgänge.

Carina Alfredssons första stora läsupplevelse kom i sexårsåldern med barnboken "Höna-Pöna", en dramatisk historia där himlen håller på att kollapsa.

– Det var den första bok jag läste på egen hand, första gången jag kände att läsandet kom av sig självt.

I dag, 49 år senare, sitter språkvårdaren Carina Alfredsson bakom skrivbordet på sitt tjänsterum i polishuset på Kungsholmen i Stockholm. Hon ursäktar sig lite i onödan över högarna på skrivbordet. Bakom ryggen på henne i bokhyllan finns en mugg med texten "Keep calm and carry on". Det är ett bra motto för en språkvårdare i en myndighet som utvecklat ett eget språk, polissvenskan, som är svårt att förändra i grunden trots att många anställda försöker.

I Carina Alfredssons dator hamnar många olika typer av texter för granskning. Det kan handla om allt från rapporter till brev som ska skickas ut.

– Vissa kommer till mig och ber om hjälp, i andra fall handlar det om texter som hamnar här mer vanemässigt för att de ska skickas ut till många eller till exempel är återrapporteringen till regeringen.

Det är förstås oemotståndligt att kalla Carina Alfredsson för språk-polis. Men beskrivningen får henne att sparka bakut.

– En språkpolis är någon som granskar saker oombett, som har sina käpphästar men inte förstår sig på resten. Framför allt är en sådan ganska illvillig i syfte att framhäva sig själv. Sådan är inte jag.

Nej, Carina Alfredsson ser sig snarare som begriplighetens beskyddare. Hennes mål är att det språk som polisen använder ska vara korrekt och enkelt. Sveriges språklag står på hennes sida och slår fast att "språket i offentlig verksamhet ska vara vårdat, enkelt och begripligt". Ett vanligt fenomen är att strunta i det där sista. Carina Alfredsson tycker det är orättvist att den som skriver begripligt men med ett och annat stav- eller syftningsfel ofta får hårdare kritik än den som skriver grammatiskt korrekt men obegripligt.

– Även om ingen fattar ett jota av det korrekta men invecklade språket kan det vara svårt att fördöma eftersom man inte hittar substansen. Om det nu finns någon.

Uttryck som skallrar av tomhet ger henne hög puls. För elva år sedan gick Carina Alfredsson ut här i Svensk Polis och uppmanade läsarna att spela floskelbingo under polisens presskonferenser.

– Det är lätt hänt att en hög chef kommer med nya floskelord som ingen vågar ifrågasätta, av rädsla att framstå som okunnig. Sedan vandrar ordet nedåt i organisationen utan att någon egentligen definierat vad det betyder. Ett exempel är "processkartläggning".

– Det är nästan mitt otäckaste ord. När någon börjar prata om sådant säger jag: "Blanda för guds skull inte in mig i det där". Ett annat ord är "livsstilskriminell". Regeringen gav dåvarande Rikspolisstyrelsen i uppdrag att "vidta åtgärder mot livsstilskriminellas brottslighet". Men vad betyder egentligen livsstilskriminell? Är det samma sak som yrkeskriminell eller det lite ålderdomliga uttrycket vaneförbrytare?

– Det var aldrig någon som definierade den saken.

På frågan om varför myndigheten behöver en egen språkvårdare – i stället för att lägga pengarna på att till exempel anställa en lokalpolis i ett utsatt område – reagerar Carina Alfredsson med spelad upprördhet.

– Med risk för att låta högtidlig är det viktigt för rättssäkerheten att polisen skriver begripligt. En brottsanmälan med ett händelseförlopp som är diffust beskrivet skapar problem för utredarna. Och om allmänheten inte förstår till exempel vad det står på polisens hemsida kan det skapa förvirring, missförstånd och i värsta fall ren misstro.

Som exempel tar Carina Alfredsson de brev som skickas ut till människor som anmält ett brott, men där förundersökningen lagts ner.

– Tidigare var de så obegripliga att de ledde till en massa onödiga telefonsamtal. Jag var med i arbetet där vi skrev om dem så att de blev lättare att förstå.

Problemet, anser Carina Alfredsson, är att det inom polisen finns en språkkultur som kan vara svår för utomstående att begripa, inte minst på grund av slitningen mellan det juridiska språket och talspråket och rädslan för att det ska bli fel. Dessutom används vissa uttryck slentrianmässigt, som "mansperson". Vad är egentligen skillnaden mellan "en man" och "en mansperson"? Den retoriska frågan brukar hon ställa på interna utbildningar.

– Då har det hänt att någon sagt att det faktiskt finns en skillnad. Men det är i så fall en helt individuell tolkning.

Hon har också med förvåning upptäckt att ålderdomliga uttryck av typen "varpå blodvite uppstod" har gjort comeback. Det tillkrånglade polisspråket – där man tar "en förnyad telefonkontakt" efter "tillgrepp av fortskaffningsmedel" iakttagen av "en allmänhet" – är nämligen inte en generationsfråga. Det blev Carina Alfredsson varse när hon mellan 1989 och 2000 undervisade i skriftlig framställning på Polishögskolan i Solna.

– Det tog ungefär en månad innan studenterna började använda ord som "enär". När de fick frågan varför svarade de att "det verkar som om man ska göra så inom polisen".

Ändå tycker Carina Alfredsson att det går framåt. Generellt skriver poliser i dag en rakare prosa än när hon anställdes för 26 år sedan. När Carina Alfredsson håller internutbildningar märker hon också att det finns ett starkt intresse för att uttrycka sig begripligt.

Men i dag när polisen finns i sociala medier gäller det att inte låta pendeln svänga för långt åt andra hållet. Det får varken bli gråtmilt eller ett allt för ledigt språk i Facebookuppdateringarna.

– Där tycker jag att vi för det mesta lyckas jättebra. Det är inte fel att vara personlig, men den som skriver företräder fortfarande en myndighet. Det ska man alltid komma ihåg.

Nej, några mästrande pekpinnar vill Carina Alfredsson inte komma med. Det gäller även privat.

– Jag skulle aldrig drömma om att märka ord. Framför allt har jag varit väldigt noga med att inte göra så mot min dotter.

Däremot har hon drabbats av en liten yrkesskada när det gäller klyschor.

– Om någon pratar i floskler så påverkar det mitt omdöme om personen negativt, det kan inte hjälpas.