Besatt av brott

Få personer väcker så mycket känslor som Leif GW Persson, som arbetade drygt 30 år inom dåvarande Rikspolisstyrelsen. Särskilt hos poliser. Reaktionerna sträcker sig från "Varför avskyr han oss?" till "Leif är en klok sanningssägare".

Så vi tar det med en gång:

Vad tror du att poliser tycker om dig?

– Jag föreställer mig att de flesta tycker bra om mig. Vad det är grundat på? Jo, alla som hör av sig till mig och på stan möts jag av både pussar och honnörer. Jag ger ofta beröm och är gudfar till flera polisbarn. Men folk tror ändå att jag alltid är på polisen eftersom det blir ett jävla hallå i medierna så fort jag är kritisk. Därför blir det en skev bild, säger Leif GW Persson.

Och han tycker inte längre att svensk polis är "sämst i världen", som han sa i en artikel i Aftonbladet 1999. Det är ett uttalande som han tagit tillbaka många gånger.

Vi träffas i hans lägenhet i Solna efter att han sagt nej till en intervju i flera år. Det var något som gjorde honom förgrymmad för länge sedan och som vi nu båda har glömt bort. För långsint, det är han då rakt inte.

– Nej för fan. Du sitter ju här nu! säger han och lägger in en grovsnus.

Men kort stubin har han, vilket har lett till att flera bekantskaper har sagts upp. Senast en före detta toppolitiker som lierade sig med ett riskkapitalbolag och sådant gör man bara inte i Leifs socialdemokratiskt orienterade värld.

"Reta inte upp honom", var ett råd jag fick från flera erfarna journalister inför det här mötet.

Varför säger de så?

– Därför att alla är rädda för mig, har jag märkt. Men det finns det jädrar i mig ingen anledning till. Jag är genuint snäll även om jag ibland kutar iväg för fort. Om jag kunde ransonera det vore det bra för blodtrycket och så skulle jag slippa ångra mig. Men jag brukar be om ursäkt, en egenskap som för övrigt är allt för sällsynt.

För femte året i rad lockar han och programledaren Camilla Kvartoft miljonpublik i långköraren Veckans brott på teve. Som ett kriminologiskt orakel radar han upp detaljer ur såväl gamla som nya fall och tycks både ha ett osvikligt minne och ett finger med i varenda mordutredning. Ingen tittarfråga tycks för klurig: "Hur många ouppklarade mord finns det i Sverige?" "På vilket avstånd kan man råka vådaskjuta en människa så att hon dör?" "Du verkar väldigt kunnig, har du allt
i huvudet eller läser du på?"

Ja, hur är det med det egentligen?

– Det jag kan, det kan jag. Och så vet jag hur man tar reda på saker. Ibland får de som arbetar som researchers på teve för sig att ge mig tips och då kräver jag alltid ett underlag. Det räcker inte att något hände "den 21 maj", jag måste ha veckodagen också eftersom det i brottssammanhang är en jäkla skillnad om det är en måndag eller en fredag. Ofta får jag även deras egna reflektioner på köpet men det vill jag inte ha, då klipper jag av direkt.

Enligt honom själv är han mest kunnig inom kriminalpolisverksamhet och utredningsverksamhet och särskilt säkerhetspolisiär verksamhet. Och Leif GW Persson berättar med illa dold förtjusning att han kallats en av våra viktigaste opinionsbildare, något som kan ta sig konkreta uttryck i polisens vardag.

Dagen efter att Leif GW Persson i teve slagit fast att det är okej att ha en kniv i bilen, stoppade till exempel en Stockholmspolis en bilist som hade det. "Jag får ha den, det har Leif sagt", sade bilisten. Men det var fel.

– Jag skrev den första knivlagen 1989, sedan gjordes ett tillägg om att man måste ha den i ett låst utrymme. Så jag korrigerade mig. Jag blir jättelycklig när jag har fel för det är det mest lärorika som finns.

Det finns även andra, betydligt tyngre exempel på när Leif GW Persson varit fel ute.

– Då har det rört sig om enskilda fall, som till exempel att någon hamnat i finkan i onödan. Å andra sidan var det en person som ljög, så det var inte bara på grund av mig.

En annan polisiär fråga där Leif GW Persson haft en tydlig åsikt är mängdbrotten. 2012 startade tv-programmet Veckans brott en kampanj där tittare som drabbats av stölder, inbrott, misshandel och bedrägerier uppmanades höra av sig. Själv gick han till storms mot att inte fler av dessa brott klarades upp.

– Det är obegripligt, säger han idag.

Men 2005 skrev han en promemoria om mängdbrotten till Rikspolisstyrelsen där slutsatsen var att hela 30 procent av anmälningarna inte ens var brott eller brott som knappast lät sig utredas och där polisanmälan bara gjordes eftersom försäkringsbolagen krävde det. "Jag har svårt att se några som helst vägande kriminalpolitiska skäl till att satsa resurser på dem", skrev Leif GW Persson.

Hur går det här ihop?

– Det är fullständigt logiskt. Om vi kunde renodla anmälningarna och rensa bort dökött, till exempel borttappade plånböcker, skulle polisen frigöras från en massa administrativ hantering. Dessutom skulle uppklaringen öka från dagens fem procent till tio procent, vilket är i paritet med andra länder, säger han.

I sin självbiografi "Gustavs grabb" från 2011 berättar Leif GW Persson att han tidigt drömde om att bli som mästerdetektiven Blomqvist och på sin hemsida beskrivs en man som är besatt av brott: "Hans liv handlar i allt väsentligt om brott. Att tänka, läsa och skriva om brott." Men polis var aldrig någon pojkdröm för den unge "professor Wille Vingmutter", som den analytiske pojken med de utstående öronen kallades.

– Nej aldrig! Jag vill inte skicka folk i fängelse utan är fascinerad av vad som hänt. Onda människor är mer intressanta än goda och allra mest intressanta är vanliga hyggliga människor som beter sig illa.

Det är problemlösningen, att knäcka gåtan, som han vill ägna sig åt och när detta skrivs är han intresserad av, och mycket bekymrad över, mordet på 17-åriga Lisa Holm. Ett ovanligt fall som bråkar med hans sinne för brottsstatistik och logik.

I somras kom hans tionde kriminalroman "Bombmakaren och hans kvinna", den här gången med en kvinna i huvudrollen. Långt innan utgivningen slog Leif GW Persson i en intervju fast att det skulle bli en ny bestseller och han ger gärna råd till andra. När före detta statsminister Göran Persson skulle skriva sin självbiografi ringde han till Leif GW Persson och frågade hur mycket förskott man kan få från förlaget.

– Jag sade en summa och sedan insåg jag att rådgivningen var slut. Han undrade inget mer, säger Leif GW Persson och skrattar gott.

På Leifs fråga om Göran kunde skriva, blev svaret "javisst!". Många tal och promemorior hade det blivit genom åren och Göran Persson tänkte inleda sin bok med att berätta om ett möte med en uppburen höjdare inom EU. Leif GW Persson fick mentalt eksem.

– Lägg ned, Göran! sade jag. Ingen vill läsa sådan skit. Du måste vara personlig om du vill sälja böcker.

Några år senare ringde nästa statsminister och frågade om råd, fast den här gången handlade det om själva skrivandet.

– Jag bad Fredrik Reinfeldt skicka över lite text och det var jättebra. Den boken tror jag på.

Ändå känner han respekt för Göran Persson.

– Vi är båda osentimentala och har diskussioner i uppriktig anda. Han skriker lika högt som jag.

Tre röster om Leif GW Persson

Bengt Svenson, fd rikspolischef:

– Leif är en hängiven polisvän och kunnig på kriminalpolisverksamhet. Genuint snäll men kan uttrycka sig hänsynslöst. Han är snabb i tanken och formulerar sig dräpande. När jag var ny frågade jag om han ville gå i pension. Leif tyckte det var för jävligt. Vi kom överens om att han skulle ta sig an grova våldsbrott och kalla fall. Hans bidrag var väsentliga. Även om vår första kontakt var trubbig är vi idag goda vänner. Han är en vetenskapsman som behövs på den fria arenan.

Gabriella Piluso, assistent:

– Leif pendlar mellan att vara knivskarp och rent hopplös. Det kan göra mig galen. Facket skulle få hjärnblödning av vår arbetsmiljö. Bakom karlns hårdkokta yttre så klappar dock ett varmt hjärta och det finns en sympatisk grundtanke. Det är lite märkligt, men de flesta blir som förbytta i Leifs sällskap. Oftast inställsamma. Väldigt få klarar av att vara sig själva

Bertil Sahlin, kommissarie vid kalla fall-gruppen i Stockholm:

– 1976 var jag med om ett tillslag mot en spelklubb. Jag och en kille jag inte kände skulle ta oss in från baksidan. Vid kodordet "hjulet snurrar" skulle de andra storma in. Killen tog kommandot och röt: "skrik nu för fan hjulet snurrar!" Jag trodde han var äldre i tjänst än jag, men det visade sig vara Leif. 1999 möttes vi igen under da Costa-utredningen. Sedan dess är vi vänner. Han är fruktansvärt påläst, även inom områden som sport.