TEMA/ Sociala medier: Räddade liv – tack vare Facebook

"Reeeeine!! Vi måste ta en bild, du är kung!" Reine Berglund, yttre befäl vid Huddingepolisen, hinner inte gå många meter i centrum förrän några killar kommer och vill ta selfies. "Du är så bra på Facebook och morsan älskar dig. Hon läser allt du skriver".

Efteråt förnekar Reine Berglund skrattande att det var uppgjort, även om det hör till ovanligheterna att folk kommer fram spontant. De flesta hör av sig på Huddingepolisens Facebooksida och det är den som har gjort honom till lokalkändis. Där får han det mest alldagliga ämnet att bli en gripande novell, som till exempel inlägget om att det är dags att söka till Polishögskolan och som inleds med en beskrivning av hur svårt det är att som polis lämna dödsbud:

"Hans fru vet inte, barnen vet inte ... Tunga steg mot dörren. Har de redan sett oss? Hur kommer de att reagera? Klarar jag av det här? En nick mot varandra, knacka på"". Beskrivningen avslutas med "Har du vad som krävs?"

Vid årsskiftet sjösattes den nya polismyndigheten där en grundtanke är att komma närmare medborgarna. Där kan lokala Facebooksidor vara ett sätt, tycker Reine Berglund, en slags "kvarterspolis 2.0" som patrullerar sin digitala by.

– Allmänheten ser oss oftast när vi är på väg någonstans då man bara hinner byta ett par snabba ord. På Facebook möts vi vilket sedan märks ute på stan. Det blir inte den där distansen eller bara "har du pistol?", utan helt andra ingångar till samtal.

Strax före jul fick Reine Berglund ett kvitto på sitt engagemang i form av Huddinge kommuns demokratipris. Enligt motiveringen är hans Facebookande ett nytt och uppfinningsrikt sätt att nå ut till invånarna och skapa dialog, inte minst med ungdomar, som bidrar till att öka förtroendet.

– Vad skrivandet ger? Allt. Hur man än vänder och vrider på det är förtroendet A och O och vill vi att folk ska komma med tips och ställa upp och vittna så måste de lita på oss, säger han.

Facebooksidan har också blivit bra pr och på polisstationen planerar de att sätta upp en tavla med de bästa inläggen och reaktionerna, som ett sätt att klappa sig själva på axeln. "Kolla vad de tycker vi är bra!"

– Vi syns och är stolta. Numera säger vi att vi kommer från Huddingepolisen, istället för det mer allmänna Södertörn. Under mina första tre år här hände det aldrig att folk kom fram spontant för att säga något positivt. Nu händer det titt som tätt, säger kollegan Andreas Gustafsson.

Men det bästa är naturligtvis när Facebookskrivandet bidrar till att lösa brott eller till och med rädda liv, som i fallet med fyraåriga Lukas. Pojken blev så besviken när kompisen ställde in sitt barnkalas att han tog sin lilla cykel och drog iväg. Ett stort polispådrag sökte efter Lukas utan resultat. Då lade Reine Berglund, med föräldrarnas godkännande, ut en efterlysning på Facebook som spred sig som en löpeld. Efter bara några minuter hörde en kvinna av sig som hade sett Lukas gula cykel och strax därpå tittade en snorig pojke med barr och mossa på sig upp bakom en sten. Historien fick ett lyckligt slut, och berörde Reine Berglund djupt. Men glädjen över genomslaget blandas med oro över sårbarheten när arbetet hänger på eldsjälar.

– Tänk om jag inte hade jobbat den där dagen, säger Reine Berglund.
Helst skulle han vilja ha fyra, fem personer på varje polisstation som är involverade i Facebooksidan, vet hur man lägger ut och inte minst: hanterar alla kommentarer. Det krävs rutin för att kunna svara på de mest skiftande frågor som kommer in och veta när det är läge att gå i svaromål och när det är bäst att låta bli. Och när man själv bör be om ursäkt, de gånger man kör i diket.

Ungefär fyra gånger om dagen går Reine Berglund in och tittar till sidan. Det finns ett inbyggt filter som blockerar vissa ord som inte får finnas i kommentarsfälten, men sidan kräver också ett par mänskliga ögon. Oftast håller kommentatorerna en bra nivå och det är väldigt sällan som någon blockeras. Konstruktiv kritik tas heller aldrig bort och Reine Berglund själv har blivit bättre och bättre på att låta olika påhopp rinna av honom. Där har han också hjälp av sina stammisar, läsare som ofta kommenterar det han skriver och som rycker ut till hans försvar: "Kom igen! Läs hela Reines inlägg innan du kritiserar!"

Reine Berglund växte upp i ett hem där båda föräldrarna drack och många gånger har han tänkt att livet kunde blivit tvärtom. Att han inte är den som griper, utan blir gripen. Nu blev det inte så men den tuffa uppväxten har bidragit till att han känner extra för samhällets olycksfåglar. Kanske avspeglar det sig i hans texter, funderar han. Förmågan att iaktta och känna in. Berättelserna bubblar upp inifrån och han följer känslan, inte Svenska Akademiens skrivregler.

– Det är mycket som har präglat mig som trattas in i detta.

Ofta blir hans inlägg små berättelser även om han försöker hålla dem korta, annars orkar folk inte läsa. Han filar och putsar på inläggen innan publicering och lägger mycket krut på att få till en bra inledning som lockar läsare.

På nätet är Reine Berglund en av de mest sociala poliser som finns, men privat är han tvärtom. Han trivs bättre med att visa upp sitt yrke än sig själv.

– Jag har alltid varit blyg och är helst hemma på fritiden. Hänger i soffan med familjen framför en film.

I grundskolan kallades han "Butter" och det finns inte en enda bild på honom hemma i fotoalbumen där han ler. När han gick en ledarskapsutbildning som polis fick han höra att första intrycket var "sur". Därför värjer han sig lite mot hyllningskören som strömmar in på Facebooksidan och bilden av honom som ständigt go och snäll: "JAG ÄLSKAR Polisen Huddinge, Reine & personalen", som en person skrev.

– Vissa tror att jag är Guds gåva till mänskligheten. De som känner mig vet att jag kan ruttna ihop ordentligt och att även jag har gjort dumma saker. Ibland har jag nästan lust att skriva ett inlägg om det, säger han och fingrar på Bamseplåstret som sitter på tummen.

Det finns även ett annat skäl till att han, som har blivit Huddingepolisens affischnamn, inte vill ta åt sig äran själv.

– Mina kolleger gör samma jobb som jag, skillnaden är att jag skriver om det.